VARFÖR??

Varför ansåg du att du hade rätt att ta min barndom ifrån mig,
och kasta in mig i en vuxenvärld jag inte var färdig för?

Varför var det så viktigt för dig att tillfredsställa dina lustar med min lilla barnakropp?

Varför kunde jag inte få vänta tills jag själv var vuxen? Tills jag
hade levt klart min barndom och ungdom?

Varför lät du mig inte få vara en liten, trygg, älskad flicka?

Varför fick du mig att tro att enda sättet för mig att få uppleva
kärlek var genom sex med vuxna?

Varför tillät du mig inte att bli en tonåring som kunde utforska
sin sexualitet utan inblandning från vuxna?

Varför skadade du mig så att jag höll på att förlora min son under förlossningen?

Varför skadade du mig så att jag inte kunde lite på män?

Varför skadade du mig så att jag skadade mig själv?

Varför fick du mig att inte vilja leva?

Varför, varför, VARFÖR??                                                    
                                           

                    

          Den där flickan som inte var jag frågar:

                  VARFÖR?

Hur ser livet ut för en pedofil?

Tack vare den diskussion som pågår här, har jag fått upp ögonen för att pedofiler finns i ett spektrum som går från dem som våldtar och till och med mördar barn, till dem som aldrig ens skulle lägga ett finger på ett barn och inte ens smygtitta på dokumenterade övergrepp på barn.

Jag har ju vetat om detta på något plan, men nu har det blivit nästan övertydligt för mig. Och detta har lett till funderingar kring hur pedofilers liv egentligen ser ut. Jag riktar mina frågor direkt till pedofiler, oavsett vilken ”grad” av pedofili ni har. Men det betyder inte att jag förväntar mig svar, då frågorna kan vara svåra och mycket personliga. Därför vill jag inte att någon skall känna sig tvingade att svara. 

Jag undrar över hur det är när en pedofil upptäcker att han/hon är pedofil. Känns det naturligt eller blir ni förtvivlade över att ni dras till barn? Hur tidigt upptäcker man det?Jag har förstått av Alex’ kommentarer hos mig att det för honom har varit en lång och svår väg att nå dithän var han är idag.

Jag kan inte ens börja förstå hur det känns att komma underfund med att man har en störning som gör att man placeras i en grupp som ibland nästan kan uppfattas som samhällsfarlig. Att leva med något som man inte vågar knysta om av rädsla för att förlora familj, vänner, arbete… Ja, hela ens tillvaro. Men jag vill förstå. 

Hur är det sedan med ”vanliga” relationer? Om jag inte misstar mig helt, så har jag förstått att det också här finns ett mycket brett spektrum. Allt från dem som överhuvudtaget inte kan ha en sexuell relation med en vuxen (likvärdig partner) till dem som kan ha sexuella relationer med både män och kvinnor i alla åldrar.Är man då bisexuell med pedofila drag, eller är man pedofil med bisexuella drag? Denna fråga gäller även homosexualitet och heterosexualitet. Hur klassar man sin störning… eller gör man det överhuvudtaget?  

Hur har det varit för dem som har vågat berätta för familj och vänner? Jag har för mig att Alex har en vän som känner till att han är pedofil (ber om ursäkt om jag har fel… Det kan ha varit Amarso). Jag kan föreställa mig ångesten innan man berättar, och också lättnaden om den man berättar för visar sig förstå och acceptera, men den känsla man får om man bemöts med avsky kan jag inte sätta mig in i. Det måste vara en känsla med många bottnar, var rädsla och besvikelse är bland de starkaste.

Som Alex beskrev i sin novell, så kan en pedofil hamna i situationer var de känner sig tvungna att inte bara tala illa om, utan med avsky fördöma andra som är i samma situation som en själv. Vad gör sådant med ens självkänsla? 

Jag hoppas att ni inte tar illa upp att jag är näsvis när jag ställer mina frågor, jag menar inget illa. Som sagt; jag förväntar mig inga svar men detta är frågor som far runt i mitt huvud nu när jag försöker förstå.

Recept för övergrepp.

Hur ett barns naturliga tillgivenhet kan tolkas för att passa en pedofils syften.

Jag var alltid en snäll liten flicka. Jag visste att vuxna alltid hade rätt och att det inte var snällt att säga emot. Mina systrar och jag var omtalade som de snälla och artiga Engan-flickorna. Vi var så snälla och söta. Och tack vare det gick det snett…  

I en diskussion häromdagen med Alex Limonovics(om vad som rör sig i huvudet på en pedofil), fick jag en aha-upplevelse utan dess like. Han beskrev det som de(pedofilerna) kallar ett GM (Girl Moment). När jag läste hur han tolkade något som är en vardagssituation för alla småbarnsförälder till ett sensuellt ögonblick mellan en vuxen och ett barn, var det något som klingade igenkännande inom mig.

 Jag har haft problem med gränssättning och med att säga nej från det jag var liten. Min oförmåga att säga ifrån ledde till situationer både som barn och om vuxen som jag inte klarade hantera. Om jag t.ex. kramade en man när jag tackade för något, så blev jag genast orolig, nästan skräckslagen. För tanken och känslan slog omedelbart till; ”Nu tror han att jag vill mer, och jag har själv försatt mig i denna situation. Nu har jag lett honom att tro att det är fritt fram. Kom dig härifrån snarast möjligt!!”Jag drog mig undan och kunde inte möta hans blick. Jag babblade på för att försöka dra uppmärksamheten bort från den ”invit” jag just hade gett. En man som inte hade en tanke på ett barn som sexobjekt undrade nog bara varför jag verkade så nervös och stirrig. 

MEN… som Tony Irving säger… En barnaskändare såg det som den invit det INTE var. Mina signaler hade tolkats fel tidigare, och därför blev jag panikslagen. Och jag visste ju att en snäll flicka inte säger nej. Man får ju inte riskera att någon annan blir ledsen.Detta var ju ett recept för hur ett barn hamnar i händerna på barnskändare. Skändaren tolkade min kram som ett närmande och jag var redan så ”felkonstruerad” i mina tankar så att jag motvilligt accepterade skändarens tafsande händer och hans vidriga kyssar, och allt som följde. I hans ögon gjorde jag allt detta frivilligt, han valde att bortse från att jag var ett barn som inte vågade säga nej. Hur kan en vuxen människa tolka ett litet barns osäkerhet så grovt? Hur kan ett barns puss och kram bli till en kyss och ett famntag? Och ännu mer… 

Inte nog med att jag blev utsatt, jag förlorade min tilltro till vuxna. Jag kunde aldrig mer krama en man utan att hela jag sattes i beredskap för det som jag förväntade mig skulle följa. Hela jag smälte ihop till en geléklump bestående av panik, skräck och rädsla. Och denna klump kunde inte ta emot en kram från en man. Jag kunde inte känna mig trygg förrän jag befann mig i ett annat rum, utom räckvidd.

Allt detta bara för att någon valde att tolka mitt beteende på ett sätt som rättfärdigade hans beteende!

 Vem fan gav er rätt att ta ifrån mig alla dessa välmenande kramar och omtanke? Hur i helvete kunde ni tro att den lilla flicka som var jag hade sexuella, sensuella och romantiska känslor och tankar för er?Jag var en liten flicka som bara ville förbli en flicka! Jag ville inte bli vuxen redan som 10-åring! 

För Guds skull!! Låt barn få förbli barn! Beröva aldrig ett barn på dess barndom och dess förtroende för vuxna!

Dödlig sårad…

Varför skall det vara så svårt att samsas och dra åt samma håll?

Varför måste bräckliga egon förstöra och lägga sig som ett svart moln över nästan allt vi gör?         

 Den berömda kniven i ryggen har lämnat så många öppna sår och gamla ärr rivs upp och blir som nya.

Det är ju nästan så man skulle kunna spela in en reklamsnutt.

”Så här gör du för att få gamla sår att kännas som nya!”

Hade det inte varit så bedrövligt, så kanske jag hade skrattat åt det.

Men jag kan inte… På AB-bloggen har jag gång på gång upplevt hur andra lagt sig i och försökt styra våra debatter, eller gräl om du så vill.  ”Så här gör du… Så här skall det vara… Låt dem inte få utrymme… Detta gagnar ingen… Så här får du inte göra… Så här bör du inte göra… Gör så här istället…!” 

Och vad händer när jag väl gör så?? Jo, alla, med några få undantag, så dunstar de som piss för solen!Var finns ni nu? Saknar ni inte kniven som sitter fast i min rygg?   

Jag testade på AB-bloggen med ett inlägg med en taskig rubrik. Gissa om det drog besökare! Omedelbart! Räkneverket gick igång så det rök om det.

Alla dessa som alltid vet bäst… De är som asgamar när det kommer till kritan. Och inte fan att de ville svara mig på min fråga om varför de tittade in just då! Ca 3% av besökarna svarade. Mycket lågt tycker jag, och jag anser att det säger mycket om dessa självutnämnda experter.  

Och de allra värsta var de som sade sig arbeta för samma mål som oss. Deras svek kändes mycket värre, och det är det som är svårast att acceptera. Deras knivar kändes mer som macheter indränkta i ett långsamvärkande gift. 

Och det börjar gå upp för mig vilken vidrig egenskap det är som ligger bakom ett sådant beteende. De dyker endast upp när de kan sitta och gnugga händerna och känna sig överlägsen. När de sitter där på sin höga tron och rackar ned på sina undersåtar. Och när de luktar sig till bråk. Wow, som det drar besökare!

Hur ser det ut inuti era huvuden och hjärtan? Ekar det därinne?

En tigrinnas kamp för sin avkomma.

En tigrinna reagerar instinktivt på det hon uppfattar som ett hot mot sin avkomma. Fortlevnaden är av största vikt och de små tumlande, lekande och busiga mini-tigrarna skyddas så långt det går.

En elefantunge “kidnappades” av en annan flock, och ungens flock agerade på ett nästan otäckt sätt. Några honor stannade med de andra ungarna medan resten av flocken gav sig ut och letade. De hittade “kidnapparna” och lyckades ta tillbaka den kidnappade ungen. Omsorgen var så total, och reaktionen så instinktiv.

Jag tror att en av de mest primitiva känslor vi människor har, är den för vår avkomma. Och därför reagerar vi så starkt när vi upptäcker det vi ser som ett hot mot barnet. Ser vi en råtta på väg upp i barnvagnen väntar vi inte för att se om den är farlig eller inte. Innan vi ens har hunnit tänka har vi kommit till vår avkommas undsättning, så omedelbart, utan att tveka.Vi har ju hört om mamman som lyfte upp en bil för att få loss sitt barn som var fastklämd. Krafter vi inte ens kunnat drömma om sätts in om våra barn är i fara.

Jag tror att detta är en av orsakerna till att vi reagerar som vi gör när det gäller pedofiler. De flesta vet inte att vissa barnskändare inte ens kan klassas som pedofiler. Ordet pedofil har varit och är så laddad så att vi reagerar instinktivt då vi vill skydda våra barn mot övergrepp. Den kärlek de flesta känner för sina barn kan inte jämföras med någon annan känsla. Den är så intensiv, så vansinnigt stark.

Jag vet att jag, redan innan min son föddes, var beredd att ge mitt liv för honom. Och mina känslor växte efter hans födelse, och fortsatte öka i styrka efterhand som jag lärde känna denna lilla människa. Denna lilla människa som jag hade ansvar för, han som enbart fanns för att jag valde att ge honom liv.

När min son var ca 4-5 år gammal upptäcktes det att en av hans fröknar på dagiset var pedofil. Både hon och hennes man hade våldtagit deras två söner från ca 1 års ålder, och hon väntade då deras 3:e son. De dömdes till långa fängelsestraff och barnen omhändertogs. Även den son som föddes i fängelset.

Jag kommer aldrig att glömma den känsla som väcktes hos mig när det gick upp för mig att denna kvinna hade rört vid min son. Hon hade hjälpt honom på och av med kläder, hjälpt honom på toaletten, hon hade rört vid honom med hennes händer som hade våldfört sig så grovt på två små pojkar. Det jag kände går knappt att beskrivas. Jag hade kunnat slå henne sönder och samman, jag hade kunnat klösa ögonen ur henne. Dessa ögon som hade sett hennes egna söners fruktansvärda lidande.

Att hon inte hade begått något övergrepp mot barnen på dagiset spelade ingen roll. Det var det primitiva behovet av att skydda min avkomma som gjorde att jag reagerade som jag gjorde. Tack vare att jag är en tänkande varelse stannade min reaktion vid dessa våldsamma tankar och inget av det jag ville göra blev gjort. Hade jag varit en tigrinna så hade hon inte levt idag.

Så varför tar ni inte avstånd från barnaskändarna?

Jag tror att denna ursprungliga reaktion är så primitiv, så instinktiv att den är omöjlig att undkomma. Däremot så tror jag att “reaktionstiden” kan kortas avsevärt om man har kunskap om parafilier och barnaskändare. Men så länge inte parafilierna tar tydligt avstånd från barnaskändarna så blir det svårt att ta in kunskap och fakta. Det enda man ser och hör är det som uppfattas som ett försvar för barnaskändarna.

Med detta försöker jag belysa det som “motståndarna” kallar för hysteri. Denna “galenskap” som gör att vi till varje pris vill skydda våra barn. De som är förälder vet att den kärlek vi känner inte kan beskrivas för dem som inte har barn. Det är helt omöjligt! Det är en känsla som måste upplevas för att förstås, och när man förstår vilken kraft det finns i kärleken till sitt barn, då förstår man också reaktionerna.

Jag vet i alla fall att jag blir en tigrinna om någon eller något hotar min son. 

Till och med nu när han är vuxen.

Så synd det är om stackarna!

Oj, vad jag tycker synd om er! NOT!

Så här skriver Amarso: http://alex.pedofil.se/?p=59#comments

“Den senaste debatten om huruvida s.k. “dömda pedofiler” (ingen nyansering där inte!) jobbar med barn, är ett tydligt bevis på hur förföljda och förtalade vi är. För det första är det inte pedofiler man ska jaga, som inte ska arbeta med barn ovh för det andra är det generellt inte alls pedofiler som i första hand skadar barn. Det är fakta. Inte som media får till det och som hysteriker sedan brer på.

Det är helt galet med denna häxjakt och hysteri. Jag förstår inte vart det ska leda, utom till totalt kaos, där män slutligen utesluts ur jobb inom skola och barnomsorg, trots att också kvinnor förgriper sig på barn till stor del. Så vem ska då jobba med barn? Mmm, dags att samla lite tankeverksamhet och fakta, kanske…
Just bara som kommentar till den debatten, men den är essentiell!

Om pedofiler inte ska få jobba med barn, ska heterosexuella eller homosexuella teleiofiler (de som dras till vuxna) inte få jobba med andra vuxna. Det är precis lika logiskt. En läggning gör en inte per automatik till en förövare.”

Hallå!! Dags att vakna, eller? Förföljda och förtalade…?

Det är dömda pedofiler det handlar om! Och även kvinnliga sådana. Var fan har ni läst er till att det enbart är manliga pedofiler man “jagar”?

Alla som är kompetenta och inte dömda för sexuella övergrepp mot barn får jobba med barn. Jag tror det är någon annan som behöver jobba lite på sin tankeverksamhet… Det finns andra yrken var man utesluts om man har begått sexuella övergrepp, så det skulle kanske vara bra att tänka efter innan man gapar…

Ni pedofiler, hebefiler och försvarare… ni pratar ju så mycket om fakta. Det är fakta hit och fakta dit i en oändlig ström. Hur vore det om ni själva kollade fakta innan ni kommer med era klagovisor? Det är så synd om er, och ni är så missförstådda… Kan det inte vara så att ni själva missförstår? Och det ganska rejält!

För att förenkla lite för er:

Det handlar om män som är dömda för sexbrott mot barn.

Det handlar om kvinnor som är dömda för sexbrott mot barn.

Det finns andra yrken var man inte får jobba om man är dömd för sexbrott. Även sexbrott mot vuxna. Men sexbrott mot barn hamnar i en klass för sig just för att det handlar om barn. Vuxna har helt andra förutsättningar för att kunna säga nej och kämpa emot om det behövs. De är mera likaställd med förövaren.

Alltså:

Förövare - Barn = Åt helvete ojämlikt!

Förövare - Vuxen = Åtminstone mera jämlikt.

Näe… tycker nog inte speciellt synd om er. Inte ni som vänder och vrider fakta till oigenkännlighet. Ni får inte min sympati i all fall!

Glödande tangentbord.

Jag är en bloggare som använder tangentbordet med en sådan frenesi att datorn börjar brinna. Jag har nu avverkat en, och är inne på min andra.Vad är det då som jag brinner för? Ursäkta ordvitsen…

Jo, barnen. Våra utsatta barn. Barnen som myndigheterna och samhället sviker efter det att vuxna har svikit dem på det grövsta genom övergrepp.

Jag kastar mig in i debatter med pedofiler och hebefiler med bitande kommentarer, och jag gör allt för att plocka ner dem på jorden och försöker få dem att inse vad de gör mot våra barn. 

Men det är som att bekämpa en brand med ett glas vatten. De är så övertygade om att barnen inte tar skada så länge de inte tvingas med våld. De anser sig vara barnaälskare av stora mått.

Jag anser själv att jag är en barnaälskare, men jag har alltid trott att om man älskar en människa så gör man allt för att den man älskar skall må bra och man vill skydda dem mot alla faror. Men de “barnaälskare” jag träffar på ser bara till pedofilernas och hebefilernas egna behov och de försöker få omvärlden att tro att det samstämmer med barnets behov. För i deras ögon har barnet ett omåttligt behov av sex med vuxna!  De anser det vara en kärlekshandling att förföra små barn och tvinga in dem i vuxenvärlden långt innan barnet ens vet att den finns. Sex, barn och vuxna är tre ord som inte går ihop. Och det kommer de aldrig att göra! Inte under några omständigheter!

Dessa störda män och kvinnors lustar kan jag inte släcka ens om jag hade miljoner vattenglas att hälla över dem. Men det jag kan göra är att göra omvärlden medveten om att de finns. Jag kan med mina brinnande ord tvinga upp ögonen på dem som blundar så hårt att de snubblar fram genom livet.

Och undan för undan vaknar de upp. Och undan för undan börjar de viska lite försiktigt, och snart kommer de att skrika så att alla svekfulla myndigheter inte kan låta bli att lyssna om de så häller cement i öronen! Och undan för undan börjar offer berätta, många för allra första gång. De berättar så att alla kan få se vilka vidriga små varelser dessa pedofiler och hebefiler är, och genom det påbörjar de sin läkning.

Så om ni hör ett kraftigt muller i fjärran, så är det bara vi som är på frammarsch.

Därför skriver jag så att tangentbordet glöder!

Och jag har ett glas vatten stående bredvid…

Den nakna sanningen och varför jag aldrig tänker be om ursäkt för den jag är!!

Den senaste veckans turbulens har lett till en självransakning utan dess like. Jag har gått igenom allt jag har skrivit, allt jag har gjort, allt stöd jag har fått och också all skit jag har fått ta. Detta ledde fram till en urblåsning på MW’s WordPress-blogg idag… Då kom detta som jag aldrig knystat ett ord om till någon, och nu kan ingen använda det emot mig, för jag väljer att berätta själv.

Så här skrev jag hos MW:

Nu ger jag mig in på osäker mark…
Detta är en diskussion jag inte har gett mig in på med hull och hår. Här har jag varit lite försiktig och bara kört med klassiska argument. Det är övergrepp… de finns kvar i evighet… bla bla…
Sanningen…?

Sanningen är att det finns bilder av mig därute någonstans… Kanske sitter det någon just nu dreglande och runkande över en bild av mig. Av den lilla flicka jag var…
Jag tycker att det är dags att vissa, som Webern (Conveyor)* börjar förstå vad i helvete det handlar om!!

Det är ett övergrepp som aldrig tar slut! Skall det ta slut, så måste jag ta slut… Det kommer aldrig försvinna, jag bär det med mig i evighet, tills jag slutat andas!
Det har alltid legat där… Som en mardröm… Det har funnits möjligheter i mitt liv som jag har tackat nej till av rädsla för att bilderna skulle dyka upp.
Jag bär detta med mig, alltid!

Och Conveyors ord drar upp allt till ytan. Hans propagerande för att innehav skall vara lagligt är ett förbannat HÅN mot oss som finns på bild eller film därute… nånstans…
Detta har jag burit med mig… under mer än 30 år har jag aldrig vågat knysta ett ord om detta. Men nu är det slut! Skammen är inte min!
Skammen skall placeras där den hör hemma! Hos producenterna, fotograferna, varenda sjuk idiot som ser på bilderna och hos sådana som Conveyor!

Conveyor: Du vill göra det lagligt att använda bilder som togs på mig när jag var ett barn. Du vill göra det lagligt för alla att sitta och runka över bilden av mig! Bilden av ett barn som inte hade någon röst! Bilden av ett barn som aldrig kan bli fri!

Jag kan aldrig respektera dig Conveyor! Jag kan aldrig, aldrig acceptera det du propagerar för!

Oavsett vad du kallar dig för.

 Ni får ta detta för vad det är… En frigörelse.

Och som sagt; jag kommer aldrig be om ursäkt för den jag är! Jag kommer heller aldrig att be om ursäkt för den kamp jag för!

* Webern/Conveyor hade kommenterat hos MW, därför är mycket av texten riktad till honom.

Tänk så synd det är om småpojkar! Vad sägs om lite sanning?

Den tidvis vilda och hårda debatt som har förts på AB-bloggen har fått mig att gå igenom det jag har skrivit, och också det andra har skrivit i sina kommentarer hos mig.

I mitt allra första inlägg i pedofildebatten, bemöttes jag av Conveyor på detta sätt i hans allra första kommentar hos mig:“Du är uppenbarligen inte medveten om att majoriteten som förgriper sig sexuellt på barn INTE är pedofiler. Ja, exakt så dum i huvudet är du. Ta och dunka skallen i väggen istället, så att du blir av med lite aggression din hysteriska människa.”

Detta satte ribban för den fortsatta dialog mellan Conveyor och mig. T.ex så var jag ju också för ful för att kunna ha något vettigt att säga. Efter dessa och andra påhopp reagerade jag på tre olika sätt på C’s kommentarer i fortsättningen.

1. Jag bemötte honom på samma sätt. 
2. Jag tog honom inte på allvar, utan visade tydligt att jag drev med honom.
3. Jag bemötte hans argument sakligt.

För några dagar sedan blev han avstängd från AB. Och gissa vem som fick skulden… Jo visst;Lilla jag, Motherwitch, Vargen och Kjell-Åke.

För stackars C hade ju självklart varit sååå snäll, aldrig sagt något illa om någon, vänt andra kinden till och enbart i undantagsfall slagit tillbaks pga hemska påhopp. Han blev censurerad, stackaren… Han hade ju bara beskrivit en annan bloggares könsorgan på det vidrigaste sätt man kan tänka sig. Självklart skrev han ju också att han inte menade det han skrev… Och då är ju allt ok…

Själv har jag, en överlevare, blivit anklagad för att vara pedofil! Inte fan att jag låter bli att slå tillbaka! Men faktum är att nu när jag har läst igenom hela min blogg, alla inlägg, kommentarer och svar, så är jag förvånad över att jag inte har slagit hårdare tillbaka. Mycket hårdare!

Jag har också kallats egoist för att jag inte är villig att donera min kropp till nekrofiler efter min död.

Om man är egoist pga det, då är jag en fullblodsegoist!Och det är hela min släkt, alla mina vänner och alla jag känner!

Det som stör mig, är att denne man utmålas nu som ett oskyldigt lamm som aldrig gjort något fel. Alla andra har varit så elaka, och AB är ju bara sååå orättvis!

Att vi ALLA har fått inlägg, kommentarer eller svar borttagna nämns inte. Att den s.k. “censuren” även gäller oss, det tystas ned. För om jag bryter mot AB:s regler, så reagerar AB mot mig också. Så att utmåla mig och de andra som despoter som styr AB:s beslut, är bara löjligt. Den enda kontakt jag har haft med dem var när ett av mina svar raderades.  Jag har under mina nästan 8 mnd som bloggare på AB anmält 1 inlägg och 2-3 kommentarer. Det skall mycket till för att jag skall använda mig av den möjligheten som vi har på AB.

Så att jag skulle ha sett till att C fick sin blogg raderad… Löjligt! Helt enkelt löjligt! 

C’s blogg raderades för att han bröt mot AB’s regler och att han ihärdigt framförde åsikter som AB inte ville förknippas med. Alltså; Han såg själv till att bli av med sin blogg!

Och ja; Jag har varit hård mot Conveyor. Jag har svårt för de åsikter han har och framför allt det sätt han för fram dem. Jag har också mycket svårt för de grova påhopp från hans sida som man kan se hos stort sett alla som har engagerat sig för utsatta barn.

Med andra ord; Jag tål inte karln!

Jag vill också informera om att ALLA påhopp och kränkningar är sparade, och kommer vid lämplig tidpunkt att läggas ut. Detta gäller också påhopp som har skett på andras bloggar…

Så håll i hatten! Det är storm på gång!

BARN MED HEMLIGHETER

Vi ser dem knappt på morgonen. Vi stressar så att vi inte lägger märke till dem. De skall bara tvättas, matas och kläs, och sedan bär det iväg till skola, dagis och fritids. Och då ser vi dem inte på 8-9 timmar!

Vi hinner inte se hur barnen mår, och många mår mycket dåligt! Och det går oss förbi.

Efter skolan skall de iväg till ridning, dans fotboll och annat, och vi skall tvätta, städa och laga mat. Och vill det sig riktig illa, så har vi tagit med oss arbete hem. Och barnen skall hämtas, matas, tvättas och läggas… Kanske en 5-minuters sagostund, men det är allt.

Och vi hann inte se barnet, verkligen se det.

För i denna stressiga miljö finns de, barnen med hemligheter. Dessa barn som inte får tid nog för att visa oss att de mår dåligt. Mamma och pappa arbetar och kommer hem slitna och trötta. De kanske ser att allt inte står rätt till, men de blundar… De klarar inte ta till sig barnets tydliga, ibland inte så tydliga, signaler.

Barnet vill berätta, men vet inte hur. Det vet inte hur mamma kommer att reagera då de ofta har fått höra att mamma kommer att hata barnet, eller ännu värre; hon kommer inte att vilja ha barnet kvar. Och sedan finns ju risken att han gör som han sa; mördar dem.

Hur skall barnen då våga berätta, om de ser att vi blundar? För tro mig; barnet ser.

Då upplever barnet att ingen bryr sig, ingen kan hjälpa.

Barnet är fast hos den som förgriper sig på det, och förövaren får fritt spelrum. Och barnet får bara gå där och vänta på att bli våldtagen… Igen… Och igen… och igen… och igen

Hur länge får detta fortgå? Hur länge till skall detta barn behöva utsättas för något om sliter sönder det både fysiskt och psykiskt?

Finns det något enda skäl som gör detta acceptabelt? Mitt svar är nej, ett klart och tydligt; NEJ! Är det också ditt svar?

I så fall… Gör något åt det då!! Bli en jobbig förälder som lägger sig i och vill veta allt.

Bli en förälder som tar sig tid till att SE barnet, tid till att finnas där för det.

Bli en förälder som barnet kan känna ett sådant förtroende för så att det vågar berätta. Så att barnet inte är i tvivel om hur älskad det är.

Se till att bygga upp en så stark relation med ditt barn så att pedofilen inte vågar välja ditt barn. En relation som ger barnet en barndom utan hemligheter.

För om du inte gör det så får du räkna med att ditt barn kommer att ställa dig till svars.