Storstädning

I drygt en vecka har jag suttit framför datorn stort sett hela min vakna tid.

För ungefär tio år sedan väcktes tanken på att skriva en bok om min uppväkst och de övergrepp jag var utsatt för. Jag började många gånger, men efter bara några sidor sa det stopp.

Men två saker inträffade förra veckan som på något sätt satte igång en process som inte gick att hejda. Det första var att jag fick kontakt med Yvonne Domeij, författaren till boken “Trasdocka”. Jag började läsa hennes bok samtidigt som jag hade mailkontakt med henne. Jag hann dock inte långt med boken förrän jag kom till ett stycke som satte igång mina tankar. Jag lade undan hennes bok, och började skriva.

Dagen efter fick jag veta att en man som jag ansåg vara en vän, hade hittats död i sin lägenhet. Han hade skrivit på en bok ett tag, och nu vet man inte vad som hänt med den. Den kan ligga i hans crashade dator, men ingen vet säkert.

När jag fick veta detta kände jag att min bok inte skulle bli något bortglömt projekt som kanske skulle hittas om något hände mig.

Så jag har skrivit… och skrivit. Det har visat sig vara en oerhört stark process och att jag lyckas bearbeta mina upplevelser samtidigt som jag skriver. För när jag skriver, så återupplever jag allt. Minnena blir nästan påträngande tydliga, och jag kan både känna, lukta och smaka det som var då.

När jag har skrivit om en händelse, skrivit ut den, redigerat, skrivit om och skrivit ut den en gång till, då är jag färdig med den! Då kan jag verkligen lämna den bakom mig.

Jag har valt att vara brutalt ärlig i boken. Där belyser jag inte bara hur andra behandlade mig, utan jag ser också på mitt eget beteende med nya ögon, och det gör att jag mycket bättre kan förstå hur allt hände. Det gör att jag nu kan se att vissa minnen som jag tidigare har låst mig fast vid, ändras när jag får dem placerad i kronologisk ordning. Då ser jag också att vissa av dem som jag ansåg svek mig då, inte alls svek, utan min överkänslighet gjorde att jag misstolkade vissa situationer. Skrivandet har blivit en resa och jag hoppas att resmålet blir en total frigörelse från allt jag har burit med mig.

Vad resultatet av boken blir vet jag inte, men den skall i alla fall skrivas. Jag skulle önska att fler hade möjligheten att göra så här. Det blir som ett bokslut över det liv man har levt fram tills nu. Genom skrivandet lär jag känna mig själv, och jag ser vilka områden jag måste ändra på, och vilka som fungerar bra som det är.

Jag genomför en storstädning i mitt liv.