Just nu håller jag på och skriver en bok om min barndom (se förra inlägget), övergrepp jag utsattes för och vad följderna kan bli.
Efterhand som boken har börjat ta form, har jag låtit några av mina vänner läsa den för att ge mig “feedback”.
Skrivandet av boken har blivit en resa genom tid och rum, och genom detta har jag fått en bearbetning som inte kan köpas för pengar.
När jag skriver om mina upplevelser, så återupplever jag dem. Jag känner allt jag kände då, jag känner lukt, smak och även fysisk beröring. Jag har fått uppleva att sitta i min älskade morfars famn igen medan han berättar sagor för mig och mina systrar,
Men jag har också fått uppleva övergreppen igen. Jag har fått känna det som pedofiler gjorde mot mig, utan eftertanke, utan ånger…
Det har dock varit värt det, då jag har upptäckt att jag genom detta kan lämna det bakom mig.
Men så hände det…
Det känns som om någon har hällt tjock lera ner genom både mat- och luftstrupen. Bröstet är alldeles för trångt och andningen är ytlig. Magen känns som en stor klump samtidigt som den känns tom. Och den krampar… Fy vad den krampar.
Och i huvudet finns nu tankar som inte borde få finnas där… “Du är värdelös!” “Du vill bara ha uppmärksamhet!” “Du överdriver!” “Du har bara fantiserat!” “Du ljuger!” “Ditt värdelösa luder som bara vill bortförklara ditt eget beteende!”
Och mera därtill… som jag inte ens kan få mig att sätta på pränt.
Varför??
Jo, för att en av mina vänner ifrågasätter min trovärdighet.
Detta får mig att undra…
Vad händer då med ett barn som blir ifrågasatt?
Hur mår detta barn?
Ett barn som äntligen vågat berätta.
Ett barn som har fått höra att om det bara berättar, så skall det få hjälp.
Ett barn som äntligen vågade lite tillräckligt på någon för att berätta allt.
Vad sker med en liten barnasjäl när det ifrågasätts?
Får vi ifrågasätta? Bör vi inte tänka “Om jag har svårt att ta till mig barnets fruktansvärda berättelse, så är det kanske inte barnet det är fel på:”
Bör vi inte visa barnet tilltro? En tilltro som nog är det barnet längtar efter mest av allt, då en vuxen bestal barnet på den odelade tilltro det hade till oss vuxna…
Får vi svika barnet?
Varför svek du mig…
Vet hur det känns. Kram.
Vänner som får en att må dåligt är inte värda att ha.
Det är inte roligt…
Det är sådant som gör så ont, och hur mår ett barn som ifrågasätts?
Kram!
Hej Marina oj vad tiden rullar på!
Det gör så ont och vi råkar ut för det ofta, överallt och när vi minst anar det. Så ser det ut och vi litar inte på någon, tillitsskadan gör sig påmind och ibland fördjupas den. Att bli ifrågasatt inte trodd, sedd eller tagen på allvar. Är det värsta av alla övergrepp vi placeras i ingemansland där vi blir ickevarelser, jag vet det gör så ont. Många som jag trodde var mina vänner försvann, de vågade inte lyssna se eller agera. Istället kom ifrågasättandet det är för oerhört så det kan inte vara sant!
“Hur mår ett barn som ifrågasätts”? Den frågan kan vi vuxna ställa till dom överlevarbarn vi själva är.
Hör gärna av dig vi kan dela dessa svåra och smärtsamma erfarenheter, jag vet det gör så ont.
Nallar till alla barn och alla som vågar vara barn.
Vem vågar tro på en vuxen? Perspektiv..
Kram K-Å
Hej Kjell-Åke!
Jo du… tiden bara rusar
Visst gör det ont när man blir bemött med misstro… Och man lär sig att känna igen just “den flackande blicken”, “det tonfallet” och den lilla rörelsen när de nästan omärkligt tar ett litet steg bakåt.
När de inte vill tro att något så hemskt kan ske, så då måste man ha överdrivit lite… Det måste ju vara så!
Det är lättare att tro att utsatta barn, offer och överlevare ljuger och överdriver, än att ta till sig att allt detta försiggår i ens omgivning.
För det gör det!
Det sker överallt. I alla samhällsklasser, i alla bostadsområden.
Det spelar ingen roll om man bor i en flott villa eller i en nersliten lägenhet i en förort. Eller om pappa är en framgångsrik advokat eller en försupen arbetslös latmask.
Jag kommer inte att låta dessa tvivlare stoppa mig från att berätta. Ingen kan tysta mig, ingen kan ändra det som faktiskt har skett.
Det du skriver om “ingemansland där vi blir ickevarelser” är så otroligt bra beskrivet! Det är just så det är!
Och jag vill inte förpassas till detta “ingenmansland” där jag bara existerar, jag vägrar!
Jag har lika stor rätt att få leva ett fullvärdigt liv som alla andra. Så nu tar jag tillbaka allt det som var mitt.
Nu börjar jag leva… På riktigt!
Var rädd om dig min vän!
Varma kramar!
Gott Marina vi blir fler som vägrar placeras i utanförskap och ensamhet, vi blir fler som vägrar befinna oss i ingenmansland. Utplacerade av aningslösheten och blinda döva förnekare.
Vi måste lära alla och vårt budskap är..
Du ska och du kan lära dig av andra människor.
De är alla utsända för dig att öva på..
..Kay Pollak “Att växa genom möten”
Min ändrin från jagforn till du..
Nallekram
Jag stava som en kratta men säkert du ändå fatta
Det ska ju vara ändring och jagform, bråttom ibland..
Just nu när du skriver boken,så är du ju det lilla,lilla barnet igen och att då bli ifrågasatt är ju att slungas tillbaka ytterligare och landa alltför hårt.
Du har ju tagit dig upp till den du är idag tack vare din styrka,så det du känner nu är ju inte den vuxna Marina,det är den lilla.
Ni får gå hand i hand,så hjälper den vuxna, barnet.
På så sätt kommer du framåt marina tills du/ni
kommer tillsammans,och möts och kan omfamna varandra
och då är boken också klar
Varm kram
Kjell-Åke:
“Utplacerade av aningslösheten och blinda döva förnekare”… dina ord är så beskrivande för den situation vi och så många med oss befinner oss i.
Jag skulle vilja kalla dem “aningslöshetens dårar”. De har ingen aning om hur det är att bära på det baggage vi blev tvungen att bära.
De tror att de kan och förstår, men de kommer inte ens i närheten.
Det är det som gör det så svårt att nå fram till “vanliga Svenssons”. De vill så gärna sätta sina egna etiketter på våra upplevelser, men de går inte alls ihop.
Och ingen skall få placera mig i “ingenmansland igen”! Jag är här för att stanna!
Nallar!
Pluppa:
Tack för dina värmande ord. De betyder mycket skall du veta, och det stämmer nog bra det du säger.
Jag skall klara av detta! Jag vet bara inte hur man gör när man lyckas.
Det är inget vi överlevare har fått lära oss. Därför har vi en tendens att sabotera för oss själva innan vi har hunnit ända fram.
Men en dag skall jag kunna slå igen permerna om boken och känna att jag har lyckats.
Jag skall nå dit, för då är jag fri!
Varm kram!