Idag reagerade jag tämligen kraftigt på ett inlägg hos Kjell-Åke, men hade nog lite svårt att förklara mig. Då ställer Kjell-Åke upp som den vän han är, och länkar i ett nytt inlägg till en artikel som säger allt jag ville säga. Det är en artikel i dagens GP var psykoterapeuterna Ingela melin och Beata Kjellberg uttalar sig om vad som kan ligga bakom svåra våldsbrott.
Det är inte offren som står för hatet när övergrepp exploateras i media, utan det är oftast “vanliga svenssons” som inte har varit utsatta eller själva begått övergrepp. Vi måste lära oss vad det är som leder till olika former av övergrepp. Och jag vill veta. Jag vill veta varför så många män (pedofiler, hebefiler) fattade beslutet att begå övergrepp mot mig. Jag vill veta varför just jag råkade så illa ut. Jag vill veta hur vi kan förebygga nya övergrepp.
Jag vill helt enkelt veta.
Jag anser fortfarande att offer har rätt att hata. De har rätt till alla de känslor de har, då de är en del av processen för att kunna bli överlevare. Det är när vi verkligen blir överlevare som behovet av att hata minskar för att till slut försvinna. Då först är vi fria.
Tack Kjell-Åke!
Helrätt vännen! Å visst ska vi få ha våra kälnslor.
Jag blir ofta upprörd över allt hat och har svårt för att acceptera, hängning avskärning mm.
Det hjälper väl inte dig å mig eller andra offer, vi vill förstå.
Helst vill vi höra det fantastiska ordet FÖRLÅT.
Tänk vad det skulle avlasta..
Kramizar i massor du är en sann vän, å du liksom jag behövs..
Tack Marina
Kjell-Åke:
Ja, vi behövs. Det är då ett som är säkert!
Fast jag skulle önska att det inte var så…
Allt detta som uttalas i ilska och hat, bottnar nog oftast i en känsla av otillräcklighet. Frustrationen gör att det rinner över. Men ingen är hjälpta av det.
Oftast så låter det lite annorlunda när man har hunnit tänka efter.
Jag kan inte anklaga något offer/överlevare för den känsla de ventilerar. Inte på något sätt!
Jag har själv överreagerat, men har nu lärt mig att(för det mesta:-)gå ifrån datorn en stund innan jag skickar iväg en kommentar. Gör jag det, så är det garanterat att jag redigerar den
Och ordet:”Förlåt”… Tänk om vi kunde få höra det från de som gjorde oss illa…
Jag kommer aldrig att få höra det ordet från mina förgripare, så jag väljer att säga det till mig själv:
“Förlåt Marina, för allt det jag utsatte dig för”.
Jäklar!! Jag har aldrig satt det på pränt förut… Det kändes kan jag lova dig!
Fasiken… *tårar*
Varma kramar till en vän
Detta är en viktig artikel!
Se på vilka som skrek efter dödsstraff på
Anders Eklund. Inte var det vi offer och övelevare.
Hatet blossar upp blixtsnabbt,men dom ser inte konsekvenserna av det dom önskar,säger och skriver.
Övergreppen handlar ju om makt,inte sexualitet.
Så vad har dom varit med om och varför vågade ingen se
dessa barn och vad dom var utsatta för?
Snacka om att det snurrar i mitt huvud.
Kram Marina
Pluppis:
Ja, det snurrar i skallen här med
Det är så viktigt att man åtminstone försöker förstå, för det är enda sättet att komma till “pudelns kärna” så att säga. Det är inte säkert att det går att rehabilitera de som redan hamnat så snett som Anders Eklund, men man kan kanske nå de som ännu inte begått brott.
Man måste börja tänka lite på vad som kommer att hända med de barn som har problem idag, men inte får hjälp.
Vi har ju ett exempel som är skrämmande när det gäller Adam. Är det bara ifall man får Liza Marklund att skriva om barnet som det får hjälp??
Det skrämmer mig! Hur många är det inte som inte får hjälp?
Och vad kan det leda till?
Det hjälper inte att skrika på dödsstraff och kastrering. Hur kan det hjälpa någon?
Nej, jag tror att det är genom förståelse man kan uppnå resultat.
Och då menar jag INTE att förståelsen skall användas som en ursäkt.
Låt oss våga se dessa barn, och låt oss våga skrika så att de uppmärksammas!
Kram min vän!
Tänk vad ordet förlåt skulle göra underverk. Att få höra det och en förklaring hade gjort mitt/vårt liv enklare. För att inte säga bättre!
Jag anser att hatet drabbar “oss” värre och hindrar oxå kunskap, vilket för mig är skitjobbigt. Varför är det så svåt att prata om det svåra?
Tänk nazismen å Tysklands lidande och vad viktigt det blev med efterkrigstidens kunskap. Utan den hade tyskarna gått under, det gör vi med av okunskap, skildra mer..
Kjell-Åke:
Det är ett stort ord…”förlåt”. De flesta förstår inte vidden av ett sådant ord.
Och du har rätt i att hatet nog drabbar oss för hårt. Det är ju inte menat så, men i och med att det skapas en masshysteri så når inga sansade ord fram.
Försöker man att mana till lugn, så är man näst intill en mördare själv.
Jag tror att många har svårt att prata om det, därför att då blir det verkligt för dem. Om man bara skriker och gapar så behöver man inte gå på djupet och ta till sig hur stort problemet verkligen är.
Skrikandet är bara en annan form av att sticka huvudet i sanden, och man uppnår inget konstruktivt med det.
Och vi drabbas… Barnen… offren och deras anhöriga… förövarens anhöriga… Listan kan bli hur lång som helst.
Om man ser på Engla och hennes familj… Kom hatet från hennes mamma? Nej, hon gjorde allt hon kunde för att ta vara på det positiva som kom ur tragedin. Hon ville fokusera på omtanken hon och familjen hade fått, och på att se till att alla fick “lära känna” Engla.
Det var inte hon som skrek efter kastrering och dödsstraff.
Jag tycker att det är dags att man gör en inventering… Vad kan man lära av det som har hänt? Och då menar jag ALLA dessa hemska brott som har begåtts den senaste tiden.
Din jämförelse med Tyskland och efterkrigstiden är mycket bra.
Mera kunskap tack!
Kramar dig!
Vilken fantastisk dag, vilka framsteg!
Vi vågar och det hjälper alltid mer än ett barn..
Vi vet..
Ta vara på det!
Jag kan inte annat än att hålla med
Det är alltid underbart när en diskussion leder till en sådan förståelse och acceptans.
Vi vågar, och vi vet… Och det skall de få veta! Det jag vet skall jag sprida så mycket det bara går! Därför känner jag att min bok kan bli till hjälp för några i alla fall.
Nu önskar jag dig en god natt, så hörs vi snart igen.
Natti-nattikram!
Nej, som ni skriver - något förlåt kommer väl sällan.
Tvärt om - det är OFFREN som är anledningen till övergrepp.
Kan vi ändra det så är mycket nått!
Kramar! Klappa Ronja!
Ronja ‘myser* Natti..
Ingrid-Marie:
Att höra hur vissa lägger skulden på offren, får mig att gå i taket! Det är då jag får gå ifrån datorn ett tag, för annars skulle den nog börja brinna! (som min förra:-))
Jag undrar verkligen hur de tänker… “Den lilla 4-åringen får skylla sig själv. H*n förförde mig!” Eller??
Men jag tror att man kan lära sig en hel del, även från ett sådant idiotförsvar.
Det kan visa på vikten av att lära barn att ta ansvar för sina handlingar. Har man det med sig från barnsben, så blir det nog svårare att använda sig av ett sådant “skydd” som vuxen.
Tyvärr så är det många föräldrar som inte hinner med… Karriären prioriteras… Inkomsten betyder mer. Man tror att barnet blir lyckligare av att få en hel massa prylar.
Under en period var jag mycket slapp när det gällde min son, Michael. Jag hade dåligt samvete för att vi hade så dåligt ställt, för att han inte hade nån pappa och för att för mycket ansvar hade lagts på honom pga min sjukdom. Därför hade jag svårt att ställa krav på honom.
När han var 11-12 år gammal kom han en dag till mig och sa:
“Mamma, du måste sätta gränser för mig, jag behöver det!.
Tala om insikt hos en liten pojke!
Kram!
Skrev en lång kommentar hos KÅ. Jag kan inte hjälpa det men jag känner bara hat och avsky för de ondskefulla handlingar barn blir utsatta för. Jag har NOLL förståelse för förövarna. Självklart gynnar det inte mig eller någon annan att jag känner hat. Det är inte en särskilt konstruktiv känsla. Men dock en känsla som finns där. Som aldrig tycks försvinna.
Med förnuftet förstår jag att även förövarna många gånger är offer själva. Men i samma ögonblick en vuxen man förgriper sig på ett barn så har han gjort sig själv till förövare och skapat ett nytt offer. Och det är oförlåtligt, oavsett vilka bakomliggande faktorer som än bidragit till detta.
Men jag har den största respekt och förståelse för alla som inte hatar. Jag önskar att jag kunde känna så. Men jag är varken offer eller överlevare, kanske det som är orsaken till mitt hat *L*. För det var ju mest “svennsons” som hatade..inte sant? *ler*
kram vänner
Pssst..vill bara tillägga att man kommit väldigt långt med sig själv som människa när man lagt hatet på “hyllan”. Det är stort och absolut inget jag förminskar. Tvärtom, beundrar oerhört. Och är tacksam för er skull, ni som inte hatar, man kan inte gå igenom ett liv fyllt av hatkänslor. De dödar ens själsliv och gynnar inte en positiv utveckling.
Att jag känner mig så här just nu beror enbart på att jag är så fruktansvärt less på alla tyckasyndomförvaren artiklar… Jag tycker de ligger så jävla fel i tid med tanke på allt som hänt sista tiden. Jag tycker verkligen man borde ägna värdefullt mediautrymme åt att fokusera på offren, överlevarna och deras anhöriga. Mer kunskap om det. Mer info om hur samhället hjälper DOM att gå vidare.
Vad kommer man göra för Engla, Saga och Max anhöriga? Vad händer med Fritz barn? m.m. Det känns som fokus förskjuts och jag skulle ha förståelse för det om det utgick från ett brottsofferperspektiv, inte ett förbaskat TYCKASYND om som verkar vara det enda sättet vi kan närma oss förövarna på. Antingen tycka synd om eller så hat. Det finns liksom inga mellanlägen.
Varför inte låta offer, överlevare, andra brottsoffer få träda fram och låta dom ge SIN bild av förövarna, låta dom berätta hur de skulle VILJA bli bemötta/behandlade..mm. DET skulle vara intressant.
Här skjuts förövrigt inga budbärare *L*
Min ilska är riktad till media som upplåter värdefullt mediautrymme för något så banalt som att öka förståelsen för förövar och detta i ett läge när i princip alla är uppfyllda av ilska och avsky och de flesta vill veta mer om hur offren och de anhöriga mår. Inte läsa om hur jävla synd det är om förövarna eller bakomliggande orsaker till deras störda beteende.
Bara det..kram igen..
MW:
För min del så handlar förståelsen inte om att tycka synd om. Det kan jag inte!
Jag kan inte tycka synd om de som förstörde så många år av mitt liv, det är en omöjlighet.
Däremot så vill jag förstå för att kunna använda den kunskapen för att arbeta preventivt med dessa frågor.
Jag gillar inte alls dessa “tycka synd om”-idéerna, och anser att det drabbar offren och deras anhöriga på ett fruktansvärt sätt. Det är som att säga att “det var ju inte så illa, och h*n kunde ju inte hjälpa det”!
Aldrig i livet!
Offren måste bemötas med respekt på ett sådant sätt att deras trauma aldrig förmiskas! Det får bara inte hända!
Självklart reagerar jag också med ilska när jag hör om Anders Eklund t.ex, men jag försöker att inte låta ilskan styra mig.
Självklart skulle jag vilja göra “både det ena och det andra” mot honom, jag är ju inte mer än mänsklig. Men jag har levt så länge med ilska och hat, och har nu insett att det inte har hjälpt mig ett dugg. Åtminstonde inte de senaste 20 åren. De första åren behövde jag ilskan och hatet för att överleva, men nu fyller den ingen funktion längre. Och hade jag fått hjälp från första början, så hade jag inte behövt bära på dessa tunga känslor som kom emellan mig och den kärlek jag skulle kunnat få uppleva.
Nu väljer jag att avstå från hatet och istället tillåta mig att älska… på riktigt. Och då menar jag min familj och mina närmaste vänner. Min kärlek räcker inte till för förövarna, men jag hoppas att de ändå är älskade av deras närmaste. För utan kärlek kan man inte läka.
Men min kärlek får de inte! Inte min omsorg heller. Det är barnen som kommer i främsta rummet för mig. Det är de som får mitt stöd, min hjälp, mitt engagemang och min kärlek.
De andra vill jag bara förstå.
Och media har jag fan mig ingen förståelse för! *s*
De skulle nog sälja både mormor och farmor för att få en “story”! Offren glöms bort i deras pengahungriga värld. Och tyvärr så verkar det som om samhället är lika glömska…
Barnen i främsta rummet tack!
Kram på dig vännen!
Barnen främst i alla rum tack!
Utifrån denna artikel om hatet kom jag å tänka på..
#Att bemöta eller inte mötas”. Skrevs av mig -90 ligger nu som inlägg, titta gärna in..~)
En omröstning pågår om dagens diktande, vi utgick alla från samma stolpord, hos: http://blogg.aftonbla...
Fast e´klart svårt att utse en vinnare alla är bra.
Fel på länken! En ny som funkar hoppas jag ~))
http://blogg.aftonbladet.se/23551/perma/832734
Kan säkert hetta till inne hos mig..*s*
http://blogg.aftonbla...
Akta fingrarna
Marina, Pluppa, K-Å…
Vad gör ni? *ler förbryllat* Det är JAG som ska säga det där, inte ni!
Det är JAG som ska peka på att hat o hämd inte leder någon vart, inte ni!
Jag har aldrig sett Pluppa skriva så klocka ord som hon gör här!
Marina: Jag blir så j-vla glad av att läsa dina ord att jag blir tårögd. Snacka om utveckling! Och jag har på känn att du snart kommer ta ett steg till…
Anders Eklund kan jag förstå, men det har jag redan redogjort för.
Frtizl var ett svin, men liksom alla förvare hade han två sidor. En ljus och en mörk. Båda var lika verkliga som satte sin prägel på människors liv. Denna artikel i Ab visar mer än journalisten anar. En av dessa personligheter är krossad, förintad, finns inte mer.
Den enda reella orsaken (utöver omgivningens hat) att fortsätta hålla honom inlåst är att förhindra att han tar sitt liv. Nu är han ofarlig.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/skrackenshus/article2503221.ab
varma kramar *alex*
Ja du, Alex
Vi är nog inte riktigt så galna som vissa har försökt att få oss att framstå som… Dom där pillerknaprande klimakteriekossorna finns nämligen inte. Men det är ju så att det har varit lägligt för några att fokus hamnade på det och inte på våra verkliga åsikter.
När det gäller Fritzl… Jag tror tyvärr inte ett dugg på att han efter bara tre veckor skulle vara oskadliggjort.
Jag har sett de som har gråtit och matvägrat längre än så, och som sedan har gjort om ALLT det som de sade sig ångra. Jag tror att han är mycket medveten om att hans beteende läcker ut till media och allmänheten.
Du säger att den enda anledning att hålla honom inlåst nu skulle vara för hans egen säkerhet.
Vad då med straff? Vad då med påföljder för de fruktansvärda brott han har begått?
För om vi ser till fakta, så lever vi i ett samhälle var man straffas för de brott man begår.
En del av offrens upprättelse ligger just i att den skyldige frihetsberövas, eller straffas på något annat sätt.
Nej, han skall hållas inlåst för offrens sinnesro, för att skydda andra och för att markera att det aldrig är ok att handla som han har gjort.
För ett offer, så handlar det inte om hat eller hämnd när förövaren fängslas. Det är ett offentligt bevis på var skulden ligger. Allt för många offer plågas med skuld och skam under resten av sina liv, och allt för många går under.
Jag väljer att inte hata, och om jag skall vara ärlig, så är det till en stor del av egoistiska skäl. Jag orkar inte bära på så tärande känslor längre. Jag kommer aldrig att få den upprättelse som man kan få genom rättssystemet, så jag har bestämt mig för att ge mig själv den upprättelsen.
De ord jag behövde höra från förövarna, har jag sagt till mig själv.
Men jag kan aldrig komma ifrån det faktum att jag har haft 37 jävliga år som jag inte önskar någon annan.
Det finns ingen förövare här i Sverige eller Norge som får 37 år…
Jag är glad för att mina åsikter inte förvanskas
Vänliga kramar!
Alex: Tack för dina ord!
Det är svårt detta och jag trodde inte att jag skulle kunna skriva dom orden.
Men hatet äter innifrån och jag behöver den inte längre.
Jag har precis som Marina nu sagt förlåt till mig själv
och vill börja leva ett liv utan hat.
Har haft tillräckligt med djävliga år.
Dom ska inte få styra mitt liv längre.
Jag ska köra bussen själv och välja vilken väg jag tar,det ska inte förövarna göra!
Marina: Nu finns det bara en väg att gå och det är inte bakåt
Blev skakad av allt hat som vällde ut från “vanliga svenssons”.
Vi överlevare var dom enda som inte hatade o ropade på dödsstraff.
Tycker det var starkt av oss och det visar på en mognad som dom inte har + att dom inte ser konsekvenserna av sina ord.
Är glad att du är starkare och har förlåtit dig själv.
Det kommer få dig att läka.
Varma kramar Marina
Deet är inte alls bara överlevare som inte skriker på hämnd! Vi är många!
Men jag är glad att det blir tydligare att det inte handlar om sex utan om maktmissbruk.
Sjuka människor som riskerar att skada andra bör väl rimligen hållas inlåsta, eller?
Ett straff är väl precis som någon här sa - upprättelse för offret. De enklare brotten bötfälls och offret brukar vara nöjt - de grövre kräver frihetsberövning - offret kanske inte nöjer sig men mer kan samhället inte göra.
Jag hävdar med all kraft att det är INTE privatpersoners sak att diskutera om det är synd om förövarna/brottslingarna. Det är ointressant och skall bara lyftas fram i upplysande syfte, tex om vården inte fungerar. All vår kraft skall läggas på offren - vi får då två positiva effekter - offren får stöd, vi får utlopp för våra känslor. Grundläggande och självklart - för alla utom förövarna. Tyckasyndom-förespråkarna har fått för mycket utrymme och består oftast av personer som inte tar personligt ansvar för annat än sin egna hygien och lön! De smiter vidare så fort att vi medborgare inte hänger med!
Offren ska få det stöd de behöver. Tveklöst! Men det måste även förövaren. Vilken människa kommer vi annars att slussa ut i samhället igen?
Argumentet om uprättelse förstår jag till fullo. Om vi finner att vård är bättre än fängelse, är detta inte “upprättelse”, den markering som efterfrågas?
De flesta som döms ska slussas ut i samhället igen, och då vill jag att de ska ha fått optimala möjligheter att bättra på sina brister.
eder
alex
Kommentar från Ninni:
Pluppa, Marina, m.fl:
Nu gjorde ni min dag!
Glad jag blev av att läsa detta. I feb 1997 lämnade jag den sista resten av mitt hat bakom mig. Jag vet vad det betyder att släppa på det, för ens egen del.
Idag hatar jag inte alls, dels för att jag, liksom Marina inte orkar.
Dels för jag insett att i _mitt_fall_ förtjänade inte Ronny (första gången jag skriver hans namn offentligt.. känndes rätt bra) hat _alls_.
Ronny var en person som _missförstod_ mina signaler. Och ja.. ansvaret var _bara_ hans. Och det var jag som fick bära på dom tunga konsekvenserna.. ensam och liten.
Men hata honom för det? Nej, jag kan inte det.
Hade han levt hade han fått en förlåtelsens kram av mig, fast han troligen aldrig ens uppfattat och förstått att det fanns nåt att förlåtas för.
“Knutan”** i bröstkorgen sitter kvar, jag önskar så jag kunde bli befriad från den oxå. Jag vet bara inte hur…
När den blir jobbig brukar jag tänker på allt som är ett resultat av Ronny. Hur fullkomligt annorlunda jag skulle vara som person utan Ronny.. Det är egenskaper jag inte skulle byta bort på något villkor.
På något sätt så hjälper dom tankarna så det blir lite lättare att bära “knutan”
** Knutan kallar jag det som blir kvar efter “bölden” tömts på var. Den böld du, Marina, beskrev hos Alex i denna kommentar:http://alex.pedofil.se/?p=82#comment-6935
Den liknar inte bölden, den har inte alls samma smärta och tyngd.. oftas besvärar den mig inte alls, den bara finns där liksom… men ibland svullnar den och gör det tyngre att andas, liksom….