Det talas om att vi ökar på parafilernas stigma när vi skriver om pedofiler, zoofiler och andra parafiler. Då påpekas det alltid att vi inte kan låta t.ex alla pedofiler bära skulden för de handlingar som vissa pedofiler gjort sig skyldiga till. Zoofilerna reagerar precis likadant och påpekar ivrigt att de aldrig skulle skada djur och att de tar avstånd från dem som gör det.
Här kan jag faktiskt hålla med. Och jag vill påpeka att vi är noga med att påtala att det är förövarna vi talar om.
Men hur är det då med andra sidan? Hur duktiga är ni på att nyansera er?
Den senaste tiden har det blivit åtskilligt bättre, mycket tack vare den dialog som förts mellan oss och Alex. Där har även Ninni visat på en villighet att förstå och lyssna.
Men frånsett det…?
Hur blev jag bemött av ägaren till Zoofilsidan? Mycket nedlåtande. Mitt liv beskrivs som fattigt enbart för att jag inte har något intresse av att fördjupa mig i zoofilernas problematik.
Hur omtalas offren, överlevarna och offrens förkämpar, som Motherbitch t.ex, i andra pedofil-/pedofilvänliga forum? Jo, vi är hysteriska. Vår intelligens anses ligga långt under genomsnittet och den kunskap vi har ogiltigförklaras omedelbart.
Det ställs höga krav på oss och det vi skriver. Våra åsikter får inte uttryckas om de inte sammanfaller med den forskning som har godkänts av dem som anser sig veta mest.
När jag skriver att jag har utsatts av både pedofiler, hebefiler och heterosexuella, får jag genast veta att jag har fel. Den som har läst mina rader vet givetvis mer än jag som bara har levt med följderna i snart fyrtio år. Jag kan ju inte veta. Jag är tydligen så skadad att man inte kan lägga någon vikt vid mina ord.
Och de som kämpar på vår sida kan man inte heller ta på allvar, då det enbart är kärringar som är så fula att de aldrig fått ett ligg. Man vet ju hur bittra de är!
Tänk efter och svara sedan på min fråga: Ställer du samma krav på dig själv som du gör på oss?
Eller är det andra regler som gäller för er?
Vad sägs om lite respekt?
Jag borde nog få kollat skallen… Sitter här och försöker nå ut till er när jag egentligen skulle ha suttit på en uteservering med en kall öl i handen och lyssnat på musik tillsammans med övriga samhället som firar “Sundanatta” ikväll…
Tala om att ha problem med prioriteringen! *suck*
Vilket underbart suveränt inlägg Marina. Du satte ord på alla mina tankar som jag inte orkat sätta på pränt. Skulle heller inte lyckats lika bra som du eftersom jag inte har samma begåvning i skrivkonsten
Citerar dig: Det ställs höga krav på oss och det vi skriver. Våra åsikter får inte uttryckas om de inte sammanfaller med den forskning som har godkänts av dem som anser sig veta mest.” —-slut citat–
Det är e x a k t så det är. Det absurda i detta är att den forskning och vetenskap som finns styrker det vi skriver och har å s i k t e r om. Men det går inte ens att diskutera eftersom vi är så fula, gamla och bittra. Ja..just ja..vi är dessutom oknu***e..
Flera av angriparna visar i sina kommentarer ett mycket djupt människo- och kvinnoförakt, det står i stark kontrast till deras skrik om ökad förståelse (i det här fallet) för zoofiler. Det rimmar väldigt illa att ha en könsdiskriminerande attityd men samtidigt kämpa för ökad förståelse för parafiler. Hur tänker dom? Beats me!!
Fortsätter citera dig: Hur blev jag bemött av ägaren till Zoofilsidan? Mycket nedlåtande. Mitt liv beskrivs som fattigt enbart för att jag inte har något intresse av att fördjupa mig i zoofilernas problematik.—slut citat—-
Det där känner vi igen sedan gammalt. Varför inte vända på steken, hur andefattig är inte zoofilen som inte fördjupar sig i det motstånd som finns utan istället hårdnackat kräver “förståelse” för något som trots allt är vetenskapligt belagt som en sexuell störning?
Och detta med stigmat. Suck! Har skrivit en lång kommentar i mitt sista inlägg på wp om just detta.
Jag förstår inte hur man kan kämpa för att minska ett stigma kring något som är belagt som en störning? Det är ett faktum att det finns både pedofiler, zoofiler, infantofiler whatever… Men Det är vetenskapligt belagt att detta är inte medfödda läggningar utan allt tyder på att det är inlärda “beteenden”, att det är störningar kanske förvärade under uppväxten.
Det är en utopi att försöka minska “stigmat” kring en störning. Tänk på alla dessa parafiler, de som tänder på våldtäkter (finns en “fildefintion” på dom också), tänk tanken att även de skulle kämpa för att minska stigmat kring deras “läggning”.
Jag kan acceptera att alla dessa individer med störningar finns. Jag accepterar alla människor och ser dom som medmänniskor värda respekt. Men jag kommer aldrig någonsin acceptera deras krav/önskemål om att få leva ut sina störningar eftersom de är till skada för andra individer/djur.
Ofta talar vi inte ens samma “språk” som de här människorna eftersom vi pratar om “förövare” men få av dom ser sig själva som sådana eftersom de anser att de inte “skadar” sina sexpartners. När de talar om “läggningar” betraktar vi det ur ett vetenskapligt perspektiv där det är belagt som en “störning”.
Jag diskuterar gärna det här ämnet men inte ur ett romantiskt och förskönande skimmer. För det finns ingen som helst romantik eller vackert i av att lida av zoofili eller någon annan störning. Det är ett problem. Somliga har lärt sig leva med problemet och tacklar det utifrån detta, har funnit strategier för att hantera den. Andra kräver acceptans. Andra kräver att få leva ut den. Alla kräver förståelse.
Och det kan dom få. Men då måste vi först och främst tala samma språk och betrakta det ur samma perspektiv. Inte förrän då kan vi ha en dialog.
För mig är dessa parafiler en störning så länge forskning och vetenskap inte kommer fram till att det är medfödda läggningar. DEN dagen, då lovar jag att kämpa för att minska s t i g m a t samtidigt som jag värnar offer och överlevare.
Apropå prioriteringar Marina, så gjorde du nog ett gott val. Tänk vad glad och pigg du ska vakna idag *L*
Och tänk om du gått ut, då hade vi aldrig fått det här kloka inlägget.
varm kram vännen
Ett mycket tydligt exempel:
“Någonstans måste vi trampa på bromsen, vi pekar ut bromsen! Ni behöver ju inte tro på oss men _begrunda om_ jag och Alex har rätt? Inte är det värt ta risken att _skapa förövare_ för att klippa till Goatlover med en kommentar?”
I och med att det så tydligt visar på det jag försökte förklara i detta inlägg, så väljer jag att lägga till det här.
Här är också min reaktion på detta:
“Detta var från början en kommentar till Ninni, men den utvecklades till att gälla alla som har så höga förväntningar när det gäller mig.
Det kan vara att jag är ute och cyklar på hal is just nu, men jag _måste_ protestera nu…
Så som jag upplever dina kommentarer just nu, så lägger du över ansvaret för presumtiva förgripares eventuella handlingar på oss. Att _vi_ skulle _skapa_ förövare.
Om jag har skapat en enda förövare, då skulle jag tacka nej till resten av mitt liv. Då skulle jag göra slut på det här och nu. Utan tvekan!
Jag kan tyvärr inte tolka dina ord annorlunda… Och jag känner mig både ledsen och uppgiven.
I kväll fick jag en aha-upplevelse som inte var av det trevliga slaget. Jag insåg plötsligt att den roll omgivningen alltid har lagt på mig, har följt efter mig in i bloggvärlden.
Jag är den som alltid skall förstå alla andra. Jag är den som alltid skall lyssna, ta hänsyn, bry mig om alla andra… Sen får vi se om det finns utrymme för mina behov. För mina känslor…
Jag tänker nu _kräva_ både plats och utrymme. Mina åsikter, känslor och tankar är lika mycket värda som alla andras. Jag har lika stor rätt att reagera utifrån mina känslor som ni gör! Jag har _rätt_ att bli förbannad! Jag skall inte alltid behöva tänka på alla andra innan jag reagerar.
Varför skall jag alltid behöva anpassa mitt uttryckssätt för att inte såra någon som kanske finns därute och råkar läsa de ord jag riktar till någon annan?
Varför skall jag alltid vara den som håller igen och analyserar hur mina ord påverkar alla andra innan jag uttrycker mig?
Ibland upplever jag det som en förbannelse att min empati är som den är.
Var får _jag_ plats i allt detta? Var får Marina plats??
Ni talar ofta om att vi lägger skuld och ansvar på er för andras(barnaskändares) handlingar. Här lägger du ansvar och skuld på oss för att någon väljer att begå övergrepp.
Ju mer jag tänker på detta, desto värre känns det. Jag får kämpa för att kunna andas just nu…
Jag måste väl för fan vara värt bättre än detta!?!”
Motherbitch:
Jag kommer att svara på dina kommentarer när jag återigen kan andas normalt… Och tänka klart.
Kram!
Motherbitch:
Just nu ifrågasätter jag allt jag har gjort och sagt. Jag börjar känna att jag står kvar som den eviga förloraren. Jag förlorar, precis som vanligt, mig själv.
Vart tog jag vägen? Jag vet faktiskt inte…
Tro det eller ej, men jag går i kloster… Visserligen bara för en nån vecka eller så, men jag behöver hitta tillbaka till mig själv. Till den jag är. På måndag får jag besked om när de har plats för mig, och jag hoppas att det blir redan nu till veckan. Jag behöver komma bort ifrån allt, och bara få vistas i stillhet med mina egna tankar. Inget Internet, ingen telefon, inga grannar som behöver få prata av sig, ingen bok, inga påhopp eller personangrepp, inga bloggar, inga pedofiler, hebefiler, zoofiler, inga ”filer” överhuvudtaget … Inget. Bara stillhet och äkta godhet.
Ett ställe var jag inte behöver ”rädda världen”. Ett ställe där jag respekteras för den jag är.
Den brist på respekt som finns för oss överlevare och våra förkämpar är så genomgående, så total. Visst, man beklagar att vi har ”råkat illa ut”, men det känns mest som tomma ord. För de orden följs nästan alltid av ett: ”Men det betyder inte att du kan…”
Som t.ex Karin… Det finns ”förståelse” för hennes ilska, men den förståelsen följs av ”ordningsregler”. Hur den skall uttryckas, vart den skall riktas osv. Jag har inte sett _en enda_ rikta medkänsla till henne som är förbehållslös.
Det finns ingen förståelse för att en mamma till ett våldtaget barn inte kan kontrollera sina känslor så som t.ex jag har gjort. Tror man verkligen att någon redan efter _ett år_ har kunnat bearbeta något så fruktansvärt???
Det krävs en respekt och en förståelse av henne som inte på långa vägar visas henne. Och att hon också skulle vara en av oss som ”skapar en förövare”… Det gör ont långt in i hjärteroten!
Det lidande den sk Goatlover har påfört den familjen är så vansinnigt grymt, och när hon (och jag) exploderar efter barnaskändarens sjuka trakasserier så får hon(vi) höra att hon(vi) skulle skapa det som är det värsta som finns: barnaskändare… Då har det gått för långt! Jag känner att jag inte längre kan vara med i detta.
Jag hade egentligen tänkt att jag skulle radera mina bloggar i kväll, men jag lovade mig själv redan i höstas att jag aldrig skulle göra det i ilska eller förtvivlan. Så jag avvaktar och ser hur det känns efter att jag har kommit hem igen.
Men just nu vill jag bara inte mer…
Jag vaknade visserligen pigg och glad idag, men det är i ett helt annat tillstånd jag nu avslutar dagen.
Och jag frågar mig: Är det värt det?
Varma kramar!
Vad sägs om att bemöta andra som man själv vill bli bemött?
Och fyller de inte det kravet så avskriv diskussion med dessa människor, oavsett vad de kallar sig. Under de omständigheterna kan man ändå inte påverka motparten, bara munhuggas.
MW och Marina
När det gäller barn brukar jag säga att de får vara hur arga de vill, även på mig. Behöver de “få ur sig” raseriet så kasta sådant som inte går sönder, och inte på andra människor.
Sedan mötte jag Karin… Nåväl, hon kastar inte saker på mig, och kanske inte ens skulle göra det om hon kunde.
Hon är den av er som funnits i mina tankar i natt, jag har försökt förstå henne. Men hur jag än vrider och vänder så bildas nya paradoxer, kanske är hennes värld just sådan nu. Kanske har jag missat en viktig poäng. Vet inte…
Hon är vuxen, och självklart är ens beteende alltid omgärdat av förhållningsregler, vare sig man är stor eller liten. Det är rent av en förutsättning för diskussion.
Tyvärr är samma Karin lite av ett studieobjekt när det handlar om stigma. Och det gör situationen obehaglig. Jag är nöjd om jag kan uppmärksamma henne på frågan, jag vill inte slå ner på hennes känslor eller anklaga henne (eller någon annan för de delen). Tycker du att jag är klumpigare än nödvändigt så lyssnar jag gärna till vad du har att säga. För mig är resultat viktigare än metoden, har du en bättre metod är jag intresserad.
Stigmat är en orsak till att många pedofiler blir förövare. Där måsta man fundera vilken roll man själv spelar, och vill spela. Jag har själv varit ett första klassens svin på den punkten i många år! Jag anväder ett så starkt ord eftersom _jag_ som pedofil borde vetat bättre!
Ni är inte huvudbovarna på långa vägar, ni är för få. (Marina brukar vara ett föredömme, och MW hänger efter vad gäller pedofiler iaf.) Det är media som är värst. Svarta rubriker gång på gång talar om hur dåliga människor vi är för att vi “känner fel”. Ni kommer ihåg vilka som skrev värst efter Anders Eklunds gripande? Det var _inte_ ni, det var andra, och det piskades upp av media. Den skadan var enorm och kommer skörda nya offer om vi inte lyckas mota det effektivt nog på vårt håll.
Du måste givetvis själv välja om du ska stanna i bloggsfären eller inte. Men lyssnar du till mitt råd så stannar du kvar, du har en roll att fylla.
Empati är en bra egenskap för att förstå andras situation, men försök att inte bära känslorna med dig sedan. Det är inte alltid lätt, men försök… Det verkas som om det utrymmet är Marinas plats.
Alex
MW
Du får gärna komma med din teori om varför vissa människor är/blir pedofiler?
Teorier kan vara hursomhelt, men anser du att det finns forskning som stödjer någon annan linje än min så nämn vilken+författare. Jag lovar dig att jag kommer söka rätt på rapporten och läsa den.
Jag är den enda som än så länge hänvisat till en faktisk rapport skriven av en forskare. (På uppdrag av socialstyrelsen.) Den gör gällande att det är preferenserna som är det avgörande, inte hur dessa har uppstått.
Alex
Förtydligande
Det vore för mycket att begära att ni ska bekämpa stigmat. Det är vår uppgift. Men kan ni bara låta bli att göra det större typ… ?
Alex igen
Återigen läggs ansvaret utanför förövaren.
Jag förstår på ett plan hur du menar, men det handlar för mycket om att vi skall visa förståelse.
Du skriver om hur svårt du har för att förstå Karin… De andra har _minst_ lika svårt att förstå er och när ansvaret läggs på allt annat än individen själv, då sparkar vi bakut. Då är det mer primitiva känslor som dyker upp och ni riskerar att förlora det stöd som ni har fått i olika grad från vår sida.
Just förväntningarna på vår förståelse blir för stora.
Ni kan inte välja bort de som har utsatts för övergrepp och som inte har hunnit läka. För oss är det _de_ som är viktigast. Det är dem vi kämpar för att hjälpa. Det är deras kamp vi för.
Den förståelse som jag har fått när det gäller er(pedofilerna) kan man inte förutsätta att alla andra fått. Insikt är något man aldrig kan pressa fram. Försöker man att göra det brukar resultatet bli motsatt. Då stänger man av.
När vi fick se vad som förväntades av mig, tack vare min nyfunna förståelse för er, från zoofil-sidan, då kändes priset lite väl högt.
Faktum är att man ibland blir tvungen att välja, och när ni då väljer att utvidga er “grupp” till att innefatta allt som slutar på fil, då riskerar ni att förlora oss.
Jag förstår att ni vill få tillstånd en klimatändring, men genom att sluta samman som en enhetlig grupp förlorar ni stort.
Rom bygdes inte på en dag… Eller som jag brukar säga: Man kan inte ta studenten utan att ha gått grundskolan och gymnasiet.
Det är som att försöka tvinga ett offer att bli överlevare… Det är _totalt_ omöjligt.
Jag vill göra ett tillägg här som du kanske har läst hos MW. Det handlar om det ansvar man har för det som man skriver på nätet:
“Hur tror du att t.ex “Kajsa 13 år, som våldtas av sin pappa flera gånger i veckan, skulle reagera om hon råkade komma in på Alex’ sida där hon kunde läsa Amarsos vidriga beskrivning som avslutas med ett “mums”.”
Detta gäller även era skämtfulla kommentarer som anspelar på att se barn som sexobjekt.
Ni kan inte begära mer av oss än ni begär av er själva.
Jag vet inte om jag kommer att stanna kvar… Det känns fortfarande för jäkligt.
Du säger att jag har en viktig roll att fylla Alex, men är det _min_ roll eller är det en roll som lagts på mig?
Blir det fler än Richard som _förväntar_ sig förståelse från min sida? Blir det fler anklagelser om att skapa förövare bara för att jag någon gång beter mig mänskligt? För att jag visar känslor som ilska, rädsla, brist på förståelse och även djup förtvivlan?
Det som du och jag har lyckats bygga upp och som har blivit en vänskap byggd på respekt kan inte rubbas av detta, men det är du och jag Alex. Det är inte alla “filer” och alla offer, överlevare och deras förkämpar.
De har inte den grund du och jag har byggt upp.
Kram.
Dina ord Marina är mångas. Tack för att du har förmågan att uttrycka det, som fastnat i mångas kroppar. Att sätta ord på känslor som är så nedtryckta av det vi utsatts för, är stort mycket stort! Och det hjälper många fler, och utsatta barn.
Tack för att DU finns..
Kramar från en kärring..*L*
Förstår att du blev förbannad och ledsen!
Det blev jag själv efter att hon skrev direkt till mig
inne hos MW.
Hoppas du hittar ditt lugn igen.
Du kan dräpa med dina ord
Kram
Kjell-Åke, Pluppis och Motherwitch:
Vi behöver oftast inte ord för att förstå varandras reaktioner. Vi vet vad övergreppen har fört med sig och hur känsliga vi är på vissa områden. Jag tycker att detta är ett minimum av vad “den andra sidan” borde försöka ta till sig och försöka förstå.
Att jag har kämpat med skuldkänslor under större delen av mitt liv, borde vara uppenbart för alla som har läst mina inlägg. Och att då försöka skuldbelägga mig ännu mer, är att gå för långt.
Jag tar inte på mig något ansvar för någon förövares handlingar. Det finns bara en som är ansvarlig, och det är förövaren.
Det är som det är med det mesta i livet… Det finns förklaringar till det mesta, men en förklaring är ingen ursäkt.
Om det vore så, skulle jag ha kunnat göra så mycket och struntat i följderna, för att jag då hade ansett mig ha fått en fribiljett tack vare övergreppen.
Det jag känner just nu är: Jag har äntligen lagt all skuld och skam där den hör hemma, och INGEN får lägga tillbaka de känslorna på mig! Ta inte ifrån mig min frihet, sätt inte munkorg på mig nu när jag äntligen kan andas igen!
Jag tror att de flesta överlevare känner som jag när de läser “motståndarnas” ord. Man grips av panik. Man vill bara skrika: NEJ!! Inte nu igen! Inte mer! Inte en gång till! Låt mig leva… Snälla, låt mig leva som en fri människa. Snälla…
Om jag har lyckats sätta ord på hur andra känner, så är det kanske värt det. Den sorg, panik och förtvivlan jag har känt de senaste dagarna var kanske värt det. Men när slutar dessa känslor? När får jag andas fritt igen?
Jag vill gärna finnas till även för er, men jag får inte tappa bort mig själv i processen. Jag kan inte riskera min egen läkning. Därför hoppas jag att jag får plats på klostret snart. Mycket snart.
Så som det är nu, så är jag inte till hjälp för någon, allra minst mig själv.
Nu behöver jag få rätsida på mina tankar och mina känslor. Jag behöver sortera och ta reda på vilka som är mina och vilka som har lagts på mig av andra. Och med “andra” menar jag båda sidor.
Jag känner att det är dags att stå upp för mig. Det har varit lite labert på den fronten från andra tycker jag.
Du är en av dessa som förstår… som vet hur det känns inom mig just nu. Du vet hur det är när luften tar slut och kroppen inte får tillräckligt med syre. När all energi går åt till att andas.
Du vet och du förstår, och det är jag oerhört tacksam för.
Det finns bara _en_ person som inte själv har varit utsatt som kommer i närheten av att förstå, och det är Motherwitch. Hon kan till och med känna våra känslor och gråta med oss utan att komma med förmaningar om hur vi skall bete oss eller reagera. Det är empati på högsta nivå.
Med sina ord kan hon få mig att känna att hon håller om mig även om hon är femtio mil bort. Det gör att tacksamhetens tårar rinner ned för mina kinder just nu.
Det är inte alla förunnat att ha en vän som henne, och jag tycker att _alla_ borde vara lite mer rädda om henne. Alla borde sätta ett större värde på denna människa som satsar så mycket tid, känslor och engagemang på oss.
Detta blev visst ett gemensamt svar till er alla tre, Kjell-Åke, Motherwitch och Pluppis.
Tack för att _ni_ finns, och för att ni sluter upp om mig när världen känns för svår att bära.
För det gör den just nu…
Jag har tappat fotfästet, men jag känner ert stöd när jag famlar efter det.
Varma kramar till er alla!
Kära du! Finns här alltid. Du går igenom det jag känner igen, syret försvinner då minnen dyker upp, slår ner en.. Att tappa fotfästet gör vi alla men vi som utsatta gör det oftare beroende på vad vi tvingats utstå. Marina! DU är så underbar som kan sätta ord på dina känslor, tack! DU hjälper mig..Å flera.. Vi hjälps åt.. Vet la du
Marina? Ska vi ta en öl i sommar å bara vara?
Må allra bäst det är DU värd..
Jag bjuder på en öl, ska det va..*L*
Tack för dina ord vännen.
Bra att du känner att vi sluter upp.
Inte bra att vara ensam när starka känslor dyker på en så.
Tror klostret är en god idé.
Gråt är förlösande ibland.
Kram
Ett tillägg:
Jag ifrågasätter inte på något sätt Ninnis upplevelser, som till en viss del är lika mina. Vi hanterar situationen olika och jag har det nog på sätt och vis lättare i och med att jag trots allt har en “normal” sexualitet. (så normal som man kan begära med tanke på de män som gjorde allt för att förstöra den.)
Ninni har under många år kämpat med de följder som har varit svårast för henne och verkar vara någotsånär nöjd med sin egen situation idag. Så nöjd man nu kan vara efter att ha varit utsatt.
Att hon visar stor förståelse för parafiler gör inte att hon tillhör någon av de grupperna. Hon har kanske kommit längre än oss andra på vissa punkter, medan vi har kommit längre på andra. Men jag skulle _aldrig_ ifrågasätta offer eller överlevare. Det är just det jag försöker bekämpa IRL när det gäller utsatta barn. Man får fråga, men _aldrig_ ifrågasätta.
Det jag reagerade på var hennes ord om hur det stigma hon anser att vi är med och förvärrar, kan få t.ex en ung pedofil att gå över gränsen och begå övergrepp. Detta är något som jag inte för ett ögonblick kan ta på mig.
Så jag ifrågasätter hennes _teori_, inte _henne_.
Inte under några omständigheter.
Jag berättar också hur hennes ord har påverkat mig, då jag anser att det måste finnas lite mer balans mellan vem som visar vem hänsyn och förståelse.
Och som sagt… Jag tycker att förväntningarna som ställs på mig är allt för höga. Jag är inte Moder Theresa.
Kjell-Åke:
Tack för dina värmande ord.
Jag vill mer än gärna ta en öl eller två tillsammans med dig
Det ser jag fram emot.
Kram!
Pluppis:
Tack min vän!
Det säger mycket om den förbehållslösa kärlek dessa nunnor visar sina medmänniskor. De tvekar inte ett ögonblick med att acceptera mig som den jag är.
Jag kan inte annat än att småle när jag tänker på klostret… Jag som är Buddist blir bemött med den yttersta respekt i ett katolskt kloster
Där kommer jag att få vara människan Marina. Inte överlevaren, rabiata norskan, barnens förkämpe, hysterikern…
Jag får vara jag…
En stor kram!
Marina bestäm dag å tid, får frugan hänga på?
Eller! mer kul om vi är vi!!
Kjell-Åke:
Självklart får hon vara med!
Jag får veta i morgon när jag får komma till klostret, så jag kan väl höra av mig efter att de har ringt.
Ser verkligen fram emot att få träffa dig. Bloggen och telefonen ger ju inte hela människan
Stor kram!
Jag satt precis och skrev att vi åtminstone har den fördelen att vi slipper undan stigman… Jag fick radera de orden.
För även vi drabbas av stigman. Dessa stigman kommer främst från media, men också från parafilier och deras försvarare. Vi utmålas till varelser som inte kan räknas med i normala sammanhang. Vi är hysteriker, vi sitter fast i offerrollen och man kan inte lita på att vi berättar sanningen. Och vi anses ha andra bakomliggande motiv till den kamp vi för. Om vi stöttar andra utsatta så gaddar vi ihop oss. Om vi berättar för myndigheterna vad som hänt oss, så har de rätt att slita oss i stycken för att försäkra sig om att vi inte ljuger. Bara för att _andra_ har ljugit. Bara för att det finns mammor och terapeuter som utnyttjar det faktum att övergrepp är vanliga.
I det ”vanliga” livet så har människor en tendens att försvinna så snart vi berättar om det vi har varit med om. Man skulle tro att vi var pestsmittade.
När det gäller relationer så reagerar männen mycket olika på det de får höra. Antingen får de veta det för tidigt, och de sjappar på grund av det. Eller så får de veta det för sent och känner sig lurade. De trodde ju att jag var normal!
Det verkar ofta som att många anser att vi på grund av övergreppen har förlorat en stor del av vår intelligens.
För första gång befinner jag mig i en relation var jag blir bemött som den kvinna jag är. Och jag är 48 år!
Så jag kan inte påstå att vi inte drabbas… Vi stigmatiseras också.
Vi syns å har bara det så, i solen..
Marina! Vi “drabbade” utsatta har en sensitivitet som är FÅ förunnat. Vilket betyder! Vi är “bättre” som människor, vilket betyder. VI KAN..Jag vet att DU kan..
Har skrivit inne hos MW också om detta.
Du sätter ord på dom tankar jag brottats med hela dagen och inte kunnat sätta ord på.
Visst drabbas vi av stigman,hela tiden,faktiskt.
Men vi gör inte så stor affär av det.
Vi har haft det med oss så länge.
Vi kan inte göra nåt åt det.
Men vi kan stötta varandra.
Kram vännen
Eftersom Marina gjort ett tillägg här så vill jag säg lite.
Jag _är_ en Överlevare. Jag _har_ en avvikande och stigmatiserad sexualitet. Det gör att jag har “en fot i vart läger”. Därav kan jag se saker som man inte kan om man bara är antingen eller.. o denna kunskap _behöver_ jag använda för att jobba för barnen, _alla_barnen_, på det enda sätt jag kan.. förebyggande.
Jag har _aldrig_ gjort någon ansvarig för någon annans _handlande_!
Man är bara ansvarig för _sina_egna_ handlingar.
Det var dom jag försökte peka ut åt er, som jag ser pga. den ryggsäck jag har, som ni inte har en rimlig chans att förstå(precis som “folk” inte förstår Överlevare).. med ett enda syfte.. Jobba för att, på sikt, _minska_ antalet offer. Det är väl en gemensam önskan?
Nu vet jag inte när jag orkar ge Er den förklaring som ni förtjänar. Jag måste helt enkelt krypa in i mitt eget lilla hörn och ta hand om mina känslor först.
Tillsammans tror jag vi kan göra storverk, i liten skala. Men inte om ni fortsätter betrakta oss x-filer som motståndare.
minatankar! Vad är en x-filier?
Med x-filer menade jag alla omöjliga sorters avvikande sexualitet. Förövare heter dom som lever ut sin sexualitet på sätt som skadar andra.
Marina min goa vän! Jag tycker att det verkar som att allt för många glömmer bort att du ÄR ett offer, du har blivit utsatt för massor av hemska övergrepp, ändå ställs det krav att du inte ska få reagera, bli arg, eller något som kan verka kränkade för någon slags fil! Var ska du ta vägen med dina känslor?
Inte konstigt att du vill gå i kloster..
Något som jag är övertygad om är att det är INTE vi som skapar förövare, utan det är tystnaden som gör det, att offer tystas ner, inte vågar berätta, det gör att de som är offer tror att övergreppen är något normalt, att det är inget man pratar om. Det är det som skapar förövare, att aldrig våga berätta och få möjlighet till hjälp!
Är även helt övertygad om att när en pedofil säger att barnet ville, så var det så att det barnet ville ha var närhet, inte sex!
Men ett barn som blivit utnyttjad (våldtagen) tror att det är just sex de måste ha med andra för att få kärlek!
Kram till dig Marina och MW och Pluppa Och KÅ och alla andra som seriöst kämpar för de utsatta barnen.
Karin:
Tack för att du ser mig… Och att du ser hur ett barn kan påverkas och vad det barnet behöver.
Jag har precis, bara för några minuter sedan, lagt ut ett inlägg på AB-bloggen om dessa barn som söker närhet, kärlek… Vad man än väljer att kalla det. http://blogg.aftonbladet.se/16215/perma/871547
Jag pratade med en god väninna i kväll, och plötsligt insåg jag vad det kunde handla om när en förgripare påstår att barnet ville.
Jag ser att du är inne på ungefär samma spår.
Du har helt rätt, enligt min mening, att det som kan göra ett offer till förövare är tystnaden. Att inte våga berätta, att ha fått lära att kärlek och sex är synonymer.
En stor kram till dig min vän!
Glöm inte bort att vi alla är olika, så även barnen! Glöm inte bort alla “unga Ninni” där ute, dom behöver oxå en utsträckt hand.
_Jag_ ville ha _sex_, med _vuxna_. Kärlek och närhet var av underordnad betydelse. Likväl var det sånär att att jag blev ett streck i självmordsstatestiken.
Just _att_ jag ville gjorde det _omöjligt_ för mig att söka hjälp och stöd. Jag fick skylla mig själv. Det var mitt eget fel.
Jag har lagt mycket arbete på _varför_ jag for illa fast jag ville(svar: bristande mental mognad och bristande nej-kunskap) och hurvida dessa egenskaper är vanliga för barn i “den åldern”.
Inget barn är någonsin skyldigt. Inget barn får någonsin utnyttjas. Hurvida barnet själv vill eller inte är irrelevant. Det är den höga skadorisken som är relevant.
så tänkte jag lite på hur ni kommer ta detta.
Ni kommer kanske tänka “Varför är det viktigt att föra fram? Det är att ge pedofilerna rätt”
Nej!
Det är viktigt av två orsaker.
1) Om jag som 13-19-åring hade läst följande mening:
“Är även helt övertygad om att när en pedofil säger att barnet ville, så var det så att det barnet ville ha var närhet, inte sex!”
Så hade jag inte kunnat identifiera mig med det. Jag hade igen känt att det _var_ mitt fel, för barn vill inte ha sex. punkt.
Då hade dörren för att söka hjälp hos Er inte bara varit stängd, den hade blivit låst.
Genom att lyfta fram att barn är olika men inte får utnyttjas oavsett, så lyfter jag över skulden från den “unga ninnin” dit den hör hemma.
2) Det finns dom hebe/pedofiler som vill barnet väl men verkligen _tror_ att om barnet vill så finns ingen risk för skada. Det är bara “dom där hysterikerna” som inte ser att alla barn inte är lika. Så står dom där med en Ninni som _klart_ visar vad hon vill ha. Varför lyssna på “hysteriker” då?
Den tron är min uppgift att krossa och ni ska veta att jag i min bearbetning funnit starka och välgrundade argument för detta.
Jag tror det är dags att dra mig ur diskussionen, det mesta jag har att säga är sagt. (Dessutom ska även jag resa på semester snart. Då släpper jag alla diskussioner.)
Jag såg en nyans i frågan om förövare som jag tyckte var klar, men tydligen inte är det. Jag vill förtydliga och tar mig själv som exempel. Om jag hade blivit förövare hade mitt första offer hetat Julia Andersson, en flicka på sex år. Hade jag gjort detta hade felet och skulden varit min och _endast_ min.
Men om det inte vore för stigmat så hade jag aldrig ens ställts inför valet, själva tanken skulle varit absurd. Så jag känner idag. Stigmat är _andras_ fel, men inte enskilda individers.
Marins argument om 13:åringen Kajsa är inte glömt. Jag har funderat över det en hel del under lång tid. Men då snarare vad barn skulle anse om de hamnade på min site generellt. Ingen av dem lär uppskatta det, i synnerhet inte Kajsa. Och speciellt inte just de raderna. Jag hoppas dock innerligt att det inte gör större skada än att hon/de anser att jag (eller Amarso) är ett första klassens gubbsjukt peddosvin. Det lär de tycka hursomhelst, så jag försöker inte ens värja mig mot det. Dessa människor måste man nå på andra sätt.
Det är helt enkelt en förlängd version av “tunnelbaneargumentet”. Min site har troligen räddat ett barn, vilket ni knappast kan ha något emot. Och den kan rädda fler, metoden fungerar! Jag arbetar på andra (lite sämre) sätt också, några av er har insikt i hur det går till.
Min huvudsaktliga inriktning är att förhindra att barn ens blir offer, först i andra hand kommer de som redan är offer. Men till skillnad från de flesta går jag bakvägen, via den vuxne, den anvarige.
Att nå utsatta barn på nätet är andra bättre kvalificerade för. Inte ens med största ansträngning skulle jag kunna göra bråkdelen av det jobb som BRIS uträttar. Men jag har kunskaper bris saknar, och jag äcklas/skräms inte av det jag ser på vägen vilket många andra skulle göra. Genom att utnyttja de (opålitliga) kanaler som pedofiler trots allt har så är det enklast att gå via dem.
Grupper
Jag, Ninni och Richard tillhör helt olika grupper som inte (möjligen Ninni undantagen?) förstår varandras sexualitet för fem öre. Vår enda gemensamma nämnare är erfarenheten av att alla måste tillåtas vara sig själva för att inte i förlängningen urarta. HUR detta konkret går till på ett bra och ofarligt sätt är nästa fråga att lösa, och även den måste lösas. Peddo-frågan är min, jag har de nycklarna. Zoofilfrågan är zoofilernas osv.
Jag vill inte ens förstå Richard, känner inget behov av det. Men jag _accepterar_ honom och hans grupp. Jag förväntar mig inte at någon ska förstå pedofiler, bara _acceptera_ dem som människor bland andra. Ser ni den skillnaden? (Belasta inte ert känsloliv mer förståelse ni inte vill ha. Bara den ni tror er behöva.)
Marina
ha dig kvar. Du kan uppnå saker som jag inte kan, och vice versa. Men inget krav ska ligga på dig som du själv inte väljer att ta på dig. Mår du inte bra så gör du inte heller ett lika bra jobb.
Ditt arbete kan komma att ha stor effekt. Därför vill mitt ego (erkänner det…
Väljer du att kasta in handuken kan jag bara baklaga. Vänskapen består med största tänkbara respekt. Ta du klostertiden till att vila ut, fundera vad du behöver i ditt liv för att må bra. Önskar dig både sinnesfrid och njutning.
Ninni
Kloka och viktiga ord om “barn som själva vill”. Dessa är ovanliga men finns, vi får inte tillmötesgå dem.
Med dessa ord lämnar jag in i denna diskussion. Jag har inte sagt vad ni önskade att höra, men kanske ser ni min logik. Om inte så får jag leva med det. Nu vill jag önska er en trevlig sommar!
högaktningsfullt
Alex Limonovic
Eftersom det halvt om halvt ställs en fråga till mig från Alex, så vill jag besvara denna. Ja, jag har större förståelse än “gemene man” för x-filers sexualitet.
I synnerhet kan jag förstå pedofili och hebefili. Det är ju som jag fast tvärt om. Pedofili är fullt “okonstigt” för mig, eftersom barn är bedårande människor. Varför skulle inte barnens egenskaper, som gör att jag kallar mig barnkär, kunna “slå över” till sexualitet?
Det är väl inte mer skumt än att den mest lockande människa jag vet blir 80 år i februari nästa år?
Dessutom har jag fler “skumma” bitar. Jag har 4 olika ord i min sexuella identitet, där ni redan känner till två av dom.
Hebefilins attraktion för tonåringar är lite svårare för mig att se, då jag tycker att tonåringar ofta är… just tonåringar. Ska vi kalla det svåra?
Nekrofilens och zoolofilens attraktion kan jag inte alls se. Men däremot kan jag förstå deras behov att finna en handlingsplan att kunna leva ut utan att skada, för att inte, förr eller senare, bli förövare.
Jag kan dessutom ofta se möjliga skadofria lösningar framför mig, för olika sexualiteter, även om jag inte förstår attraktionen.
Jag fördjupar mig lite här för att visa att det finns såna för _alla_ sexualiteter bara man _hittar_ metoder.
Jag tror det var K-Å som pratade om visomgillarvåldtäkt.com. Jag skulle välkomna en sån sajt oxå. För dom behöver absolut hjälp för att hitta vägar som inte skadar andra. Direkt jag såg denna kommentar, så bara ramlade en möjlig handlingsplan över mig. “Rollspel”, va min spontana tanke. Kanske det för någon “våldtäktsfil” är nog? Då har vi trollat bort en våldtäktsman och räddat oskyldiga människors liv.
Ett sexliv i vårt förhållande, är egentligen fullkomligt omöjligt med min sexualitet. Det är som att flyga över mount Everest med bara armarna till hjälp. Trots det så ringer grannarna brandkåren, för det ryker ur vårt sovrumsfönster(nåja inte riktigt sant kanske, men bra nära;)) Idag har vi byggt vingar och har reamotor på ryggen och det är inga problem alls. Har helskumma jag funnit metoder, kan andra. Men man behöver hjälp och stöd.
Två av mina filier är sådan att dom skadar om man lever ut dom på fel sätt. Hade jag _inte_ tagit ansvar för min sexualitet så hade jag haft ett pärlband av människor bakom mig vars ryggsäckar jag hade fyllt med skräp. Det finns inte en enda liten ryggsäck med mitt skräp och det kommer aldrig ske. Jag tar inte ens risken att dricka mig förbi “salongsberusad” i situationer där jag är “en bomb”.
I min sexualitet (och emotionalitet) är jag avvikande. Men jag tror att människan är god. Jag tror att jag, i mitt ansvarstagande och välvilja, är normal.
Marina:
Förutom att instämma i vad Alex sagt så vill jag svara på en sak som du skrev någonstans. Du skrev om att om vi x-filer “klumpar ihop oss” så förlorar vi på det.
Jag kan förstå din tankagång, men det är för mig(och här är jag säker på att jag talar för Alex oxå) en fullkomlig omöjlighet. Det skulle vara som att säg till dig: “Du får inte ge ditt stöd till barn som utsatts för incest, för det är inte samma sak.” Skulle du kunna det?
Det är möjligt att vi i detta förlorar Er. Då kan vi bara beklaga. Det är inte vår önskan. Men _barnen_ och bara dom är vår målgrupp(precis som för Er). Er vänskap är bonus.
Dubbelmoralen återkommer jag till. För mig är det inte dubbelmoral, men väl ett dilemma, som jag har en ide till lösning att diskutera med Alex.
Önskar Er alla en underbar semester!
Vänligen Ninni
Nu har jag läst igenom kommentarerna lite närmare. Både på min och Marinas wp.
Ska jag vara riktigt ärlig och uppriktig och helt utan avsikt att såra någon så förstår jag faktiskt inte varför Ninni och Alex, Richard öht söker sig till våra bloggar?
Vi talar helt enkelt inte samma språk.
Ett tag var jag inne i en dialog med Alex, den var givande till en viss gräns och jag har respekt för honom som människa, vilken som helst. Samma sak gäller Ninni, jag respekterar henne som den medmänniska hon är.
Men vi talar inte samma språk.
Den ilska som finns mot pedofiler är i regel mot de som förgriper sig på barn. Men även för den grupp som lobbar för att normalisera sexuella interaktioner mellan barn och vuxna. Som exempelvis framgår av pedofilsidan pedofil.se.
Iom dialogen med Alex så försvinner fokus från de lobyingrupper som finns. De rösterna som skriker efter ett samhälle där det är normalt med vuxna som har sex med barn har tonat bort. Iom dialogen med Alex så ligger fokus på pedofiler som inte lever ut sin störning. Den grupp som jag knappast tror att någon har synpunkter på eftersom människors fantasier i sig inte är något problem.
Så när Alex och Ninni pratar om pedofilstigma och acceptans så är det mil ifrån det vi andra har i tankarna. Vi är inte “där” ni är. Vi är helt enkelt någonannanstans. På en helt annan plats. Fokuserar på ett helt annat problem.
Vi talar inte samma språk.
När vi möts i de här forumen så utgår vi alla från våra respektive förhållningssätt och perspektiv. Så långt vore allt okej. Men vi “pratar” inte ens om samma saker.
Det är egentligen helt absurt att det kunnat bli så här. Det vi håller på med är “conveyer” diskussioner men i ett annat tonfall. Vi når inte fram till varandra eftersom vi inte fokuserar på samma sak, eller samma område. Vi pratar förbi varandra.
Dessutom kan jag inte låta bli att tycka det är lite fräckt att söka acceptans från offer och överlevare FÖR pedofiler. Absurt egentligen. Är det några som aldrig, som grupp, kommer förstå att det finns vuxna som blir sexuellt attraherade av barn så är det just dom som själva blivit utsatta för deras “kärlek”. Jag vet att det finns undantag, men de är få. Varför öht söka sig till just denna “grupp” för stöd? Varför inte söka uppmärksamhet och dialog med sådana som INTE blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen? Varför är det så viktigt för pedofiler att få just överlevare på sin sida? Jag tycker det är mycket märkligt. Är det för att de ska tystas ner? Eller?
Jag upplever det här som försök att manipulera bort fokus från sakfrågorna, vilket vi alla blivit utsatta för på olika sätt de senaste åren. Ni vill inte att vi använder våra bloggar och diskussioner till att problematisera sexuella övergrepp på barn. Ni vill att vi använder dom till att förstå pedofiler och andra parafiler. Men ser ni verkligen inte hur motsägelsfullt detta är?
Och till Marina och alla andra överlevare. Ni ska fortsätta skriva, ni ska visa era känslor, ni ska fortsätta lufta era åsikter. Ni ska inte låta er tystas ner. Ni ska varken känna skuld eller skam, vare sig för det ni blivit utsatta för men inte heller era starka känslor.
Ni ska inte för ett ögonblick be om ursäkt för det ni känner. Ni behöver inte stå till svars för NÅGON! Ni är inte skyldiga att ta ställning för eller försvara parafiler. Det är inte fel på era känslor eller att ni vågar visa dom.
Jag har förståelse och respekt för att Ninn och Alex kämpar för barn på sitt sätt. All heder åt dom. Men ni gör det utifrån ett annat perspektiv. Ett perspektiv där ni någonstans anser att barn är sexuella. Inte sagt att det är sämre, men annorlunda. Men ni måste inse att det blir väldigt fel när ni vänder er till mig. Era metoder är inte mina.
På Alex blogg vänder man sig direkt till pedofiler.På min blogg vänder jag mig direkt till överlevare och offer. På Alex blogg uttalar sig pedofiler sexuellt om barn. På min blogg visar överlevare ilska för att det finns vuxna som sexualiserar barn. Ser ni skillnaden? Förstår ni den?
Alex och Ninni.
Jag skriver detta till er båda, då ni båda berör samma ämne. Ni får ta till er det som ni känner är rätt för er.
Här handlar det inte om att ni är pedofil, överlevare eller någon annan fil. Detta är till er som _människorna_ Alex och Ninni.
När jag talade om att ni “klumpar ihop er” (inte mitt ordval), så syftade det på att ni verkar välja när ni vill framstå som en grupp. Skulle vi skriva något om “filer”, då framhäver ni genast er individualitet. Samtidigt som ni skriver om oss som en enhetlig grupp. Överlevarna… Det är inte länge sedan du Alex, skrev i din lilla ruta hur svårt du hade för oss överlevare. I en klump.
Då verkar det vara ok att skriva i vredesmod eller frustration. Om jag gör det, så får jag genast höra att “du är bättre än så”, “hon måste ha en dålig dag, det är inte hennes stil”. Detta gör att ni förlorar oss, inte att ni identifierar er som grupp. Det handlar om att det verkar som att andra regler gäller för er.
Detta gäller också mitt uttalande om “Kajsa 13 år…” Det var riktat som ett motargument när vår frustration ansågs kunna få en ung pedofil att bli förövare. Just för att det speglade det som vi ser som dubbelmoral.
Det är pga det som ni förlorar oss. _Inte_ pga att ni tillhör en grupp vi inte kan förstå.
Som du skrev hos MW Alex: “Nej, det förstår de inte. _Om_ de förstod så skulle de aldrig skriva som de gör.
Deras logik kan säkert tänka tanken, men i _känslan_ blir zoffiler och peddon alltid vuxna män, tydligen håriga också…”
Vi _kan_ aldrig känna som ni gör. Det bästa vi kan göra är att försöka förstå på ett intelektuellt nivå, och om inte det är gott nog, då är jag den första att beklaga.
Gå till er själva… Förstår ni känslomässigt hur det är att vara… Låt oss säga; mig? Helt ärligt?
Kan ni då förvänta er att _vi_ skall förstå er på ett känslomässigt plan?
Sedan så upplever vi detta som att vår kamp används emot oss. De barn vi hjälper räcker inte. De vi når ut till räcker inte.
Vi har hela tiden, klart och tydligt sagt att vi vill hjälpa utsatta barn. Om ett barn har reagerat på sitt trauma med att förgripa sig på ett annat barn, så gör det ingen skillnad för oss. Vi har kontakt med sådana barn, men deras berättelser _kan_ vi inte lämna ut, av rätt så uppenbara orsaker skulle jag vilja säga.
Vårt primära mål är utsatta barn, pedofila barn/ungdomar blir sekundärt. Precis som dina mål Alex. Du vill nå unga pedofiler, offren är sekundära för dig.
Om vi skulle rätta oss efter alla andras åsikter om hur vi skall jobba, vilka vi skall satsa på, då skulle vår kamp dö ut redan nu. Vårt fokus ligger på barn som utsatts för övergrepp. Punkt slut.
Det är mycket tråkigt om vi inte skulle kunna samarbeta så att vi kan nå _alla_ barn, men det måste i så fall vara på lika premisser. Vi måste ha rätt att arbeta utan att skuldbeläggas.
Jag vet att MW har drabbats av detta tidigare, men valt att inte ta åt sig, men jag kan inte. Jag kan inte välja att inte fara illa av sårande kommentarer. Jag kan inte välja att bortse från skuld som läggs på mig.
Jag måste vara ärlig och säga var jag står, och hur jag känner det. Det jag känner är en djup besvikelse över att, som jag upplever det, vi inte ens blir förstådda på ett logiskt plan.
Jag gillar er båda, och det tror jag att ni båda vet. I alla fall om ni tror mina ord. Jag vill gärna ha en öppen dialog med er, och även den privata kontakt vi har haft, men det som vi upplever som dubbelmoral måste bemötas.
Jag tror också att förväntningarna måste ner på en realistisk nivå. För höga föväntningar kan knäcka en människa.
Ni får föra er kamp precis som ni vill. Så som känns rätt för er. Det samma gäller oss.
Jag hoppas att ni kan ta till er detta så som det är menat. Som ett försök att ränsa luften och se vad som finns kvar.
Det handlar även om mina gränser som måste respekteras.
För en gångs skull kommer jag att publicera mitt svar utan att läsa igenom det och anpassa det efter någon annan än mig.
Detta är mina tankar, mina känslor och mina ord.
Var rädda om er och ha en underbar sommar.
Mvh Marina
Ja, du har rätt! Jag uttryckte mig klumpigt när jag tidigare klumpade ihop er. Lika premisser måste gälla!
Det är nog i huvudsak på det logiska planet vi kan mötas.
Vi arbetar mot olika målgrupper och måste undvika att försöka lägga krokben för varandra under resans gång. Du har rätt även där!
MW
“Ni vill inte att vi använder våra bloggar och diskussioner till att problematisera sexuella övergrepp på barn.”
Jo, men vi vill inte att ni anklagar helt andra människor för övergreppen som inte har med saken att göra. (Vilket tyvärr nästan alla gör i denna fråga.)
Hur det blev så här? Jo, ni attackerade oss och jag och Amarso gck i svaromål. Och det ena gav det andra…
Vi stigmatiseras hela tiden,men det får vi leva med.
Så filerna är ju inte ensamma om detta,på nåt sätt.
Varför ska vi ha förståelse,men inte tvärtom?
Varför ska vi lyssna,men inte dom?
Fick en väldigt sårande kommentar inne hos mig på AB
och tack och lov hade jag Karin i örat,för det blev ett väldigt stammande från min sida.
Förståelse funkar inte bara från ett håll,så enkelt är det.
Kram vännen
Alex:
Du får tyvärr vänta lite är jag rädd. Annat dök upp som jag bara måste ägna mig åt just nu.
Jag lovar att svara snart.
Kram
Pluppis:
Ibland undrar jag om vissa är ute efter att knäcka överlevare och offer.
Det som har hänt inne hos dig är så vidrigt att Conveyor och hans flickvän skall vara glada för att de inte finns i min omedelbara närhet!
Nu tänker jag spy galla, och den som har problem med det får blunda nu!
Jag är så jävla förbannad så jag skulle vilja slå knut på kuken till den jävla idioten och sy fast den i fittan på hans lika vidriga jävla as till flickvän!!!
Jag är ledsen, men jag KAN inte hålla tyst!
Människor som de två är en av orsakerna till att så många fastnar i tystnaden.
Jag är så förbannad upprörd så jag både gråter och skakar!
Hur fan kan dom bemöta dig så här?!? Hur skall någon orka berätta?
Deras beteende borde vara straffbart!
Jag kommer förmodligen att ta bort denna kommentar så småningom, då jag inte riktigt vet vad jag har vräkt ur mig… Just nu skiter jag i det!
Om du behöver det Pluppis, så får du vräka ur dig precis vad som helst här. Nu skiter jag i andras känslor. Jag skulle vilja skrika ut min förtvivlan och ilska över att det finns så störda människor.
Till alla andra:
Jag ber er om att INTE skriva ETT ENDA ord till stöd för Con och Ina här hos mig. Jag vill inte höra ett ljud om hur fantastiska de två är, eller om hur missförstådda de är.
Jag vill kunna vråla ut mina känslor om jag behöver det, och det gör jag just NU.
Jag fattar inte att jag skrev det jag skrev…
Men jag låter det stå kvar, för det var precis så jag kände. Och känner fortfarande.
Så jag skall gå och lägga mig och drömma om sådant jag vill slå knut på och sy ihop…
Vi “ses” i morgon mina vänner.
Natti natti
Vi fokuserar alla på lite olika saker just nu. Men jag ska svara Alex kommentar om varför det blev så här. Kan inte annat än hålla med. Du har helt rätt. Vi borde öht inte läst kommentarerna, vi borde hållit oss borta.
Men nu har vi ändå nått någon form av konsensus iom att vi valt att inte låta oss påverkas av det som står i din blogg. Och om vi gör det så ska vi inte uttala oss om det eftersom vi får räkna med att det kan komma oerhört provocerande kommentarer där barn sexualiseras.
Och du har helt rätt i din kommentar om att pedofiler pekas ut som barnskändare. Det är ju en del av den verklighet vi lever i. Som jag sagt tidigare borde du bearbeta media, försöka få gehör för din tes om att den är en medfödd läggning och att man inte ska smutskasta “alla” pedofiler bara för att några enstaka begår övergrepp.
Jag vill inte låta mig påverkas av någon. Jag vill fortsätta blogga som jag alltid gjort. Tycker jag trots allt visar respekt genom att ständigt poängtera att alla som våldtar barn är inte pedofiler och att alla pedofiler våldtar inte barn. Jag upprepar det som ett mantra och hoppas det fastnar i iaf i någon individs medvetande. Det är m i t t lilla bidrag.
Men eftersom jag tycker problemet är de pedofiler som begår övergrepp så är det oundvikligt att nämna just “pedofil”.
Vi är båda “budbärare” och vi blir ständigt beskjutna för våra respektive budskap. Men det problem du i grund och botten har att tampas med och som de facto skapar rubriker är just att många pedofiler är förövare. Men det förebyggande jobb du gör är beundransvärt och det är exakt så du kan göra något åt det riktiga problemet.
Pluppis och Marina: Såg kommentarerna på Ab. Förjävligt. Ren och skär ondska.
kram vänner