Detta är ett inlägg som raderades på AB-bloggen. Jag väljer att lägga ut det här, och alla andra inlägg Motherwitch och jag har skrivit om “Adam” kommer vi att lägga ut på en “Adam-blogg”. Nu skall han få en helt egen blogg där hans pappa inte har något att säga till om 
Mitt censurerade inlägg med kommentarer:
Detta inlägg er mina tankar kring något som Adams pappa har sagt. Han anser tydligen att vi som av olika anledningar inte kan jobba, är parasiter.
Vilka små vidriga människor det finns…
Skulle någon av er kunna med att skryta över lyxvaror ni kunnat köpa tack vare att er son utsatts för övergrepp?!
Skulle ni kunna uttala en önskan om att en gåva ert barn fått skall börja brinna?!
Vad hjälper det Adam att farsgubben har jobb och betalar skatt? Den skatt han har betalat kommer ju till att gå till att bekosta en lång fängelsevistelse. *L*
Den skatt jag betalade innan jag drabbades av en handikappande sjukdom(inte självförvållad) ger mig rätt att leva här, även om jag är tvungen att leva på existensminimum. Men jag vill med 100%-ig säkerhet påstå att jag tillför landet mer än denna man som tillfogar sina offer sådana skador att deras behandlingar suger ut en redan ansträngd budget inom både sjukvård och psykvård.
Denna man har också mage att skryta över sina kapitalistiska förvärv som han har kunnat införskaffa tack vare skadestånd han fått i samband med att han satt häktad för våldtäkt på sin egen son!
Det är ju så lågt så det finns inte på kartan! Familjen får kämpa och betala dyrt för att sonen skall kunna få den hjälp han behöver, och förövaren skryter över sin nyinköpta båt!!!!!
Detta visar bara på vilken sorts människa han är…
Jag är lycklig även om jag inte har båt, bil och villa.
Jag har en son som älskar mig, och som är villig att göra stort sätt allt för mig. Min son respekterar mig, och när han kramar om mig och säger att han älskar mig och att jag är världens bästa mamma… Då känner jag mig rik.
Då spelar det ingen roll att jag inte kan arbeta på grund av min sjukdom eller att jag har svåra smärtor 24 timmar om dygnet.
Då spelar det ingen roll att min plånbok är kronisk tom.
Då spelar det ingen roll att jag inte har råd att köpa nya kläder, att gå till frissan(10 år sedan senast) eller att allt jag äger är begagnat.
Det spelar ingen roll, för jag har en son vars kärlek och respekt jag har förtjänat. Jag har på egen hand lyckats uppfostra honom så att han nu, som vuxen, lever ett bra och rikt liv.
Jag väljer min sons kärlek framför pengar och lyx. Jag är rik, och Adams pappa är en fattig stackare.
Hoppas han jobbar på rejält så att han hinner betala lite mer av det han har kostat, och kommer att kosta samhället.
Det finns bara en parasit i denna historia, och det är Adams farsgubbe. Tack och lov så har Adam numera en ny pappa som älskar och respekterar honom, och kärleken och respekten är ömsesidig.
Undrar hur det känns att vara hatad av sitt eget barn… Nej förresten.. Jag vill inte veta!
Vad tacksam jag är över att jag lever som jag gör Jag får den kärlek jag förtjänar.
