Kan inte ringa…
11 september 2010 av Marina
Jag ville ringa dig förra fredagen och berätta om el-pianot som jag fick av Daniel. Musiken kom in i mitt liv igen. Jag är så tacksam för det och njuter av att sitta och spela. Jag glömmer både tid och rum, det enda som finns just då är musiken.
Jag ville ringa dig dagen efter och berätta om den fina presentkorgen vi hade gjort i ordning till Ulla och Basti som alltid finns där, både i glädje och sorg.
Jag ville ringa dig i söndags och berätta om vilken fantastisk glädje det var när vi fick börja som lärlingar på dansen och om hur ”hemma” jag känner mig med dansarna.
Jag ville ringa dig i måndags och berätta om hur jag lyckades misslyckas med att skira smör… Hur nu det gick till. Vi brukade skratta åt sådant du och jag.
I tisdags ville jag ringa dig och berätta om den j*kla grannkatten som rev ner och förstörde saker på min uteplats. Jag ville höra din ilska över kattskrället som hade mage att göra din dotter ledsen.
I onsdags ville jag ringa dig och berätta att dagen hos Barbro blev jättebra. Torsdagen ville jag berätta om flickorna som omkom här i Stenungsund. Om hur det rev upp gamla sår.
Igår ville jag berätta om vilken lyckad kväll det blev på danskursen kvällen innan och idag ville jag ringa bara för att… bara för att…
Jag ville få dina råd, din medkänsla, höra din glädje över allt som går bra för mig. Jag ville höra dig beklaga dig över dina kraftlösa händer, din värk och svullna ben samtidigt som du berättade om allt som du trots det hade gjort. Om allt du ville göra. Om din oro för oss flickor och barnbarnen och även din glädje över allt som var positivt i våra liv. Du samlade på glädjeämnen.
Jag vill ringa dig, men det finns inga telefoner i himlen. Jag får inte höra din röst, får inga fler råd, får inte höra ditt beröm när jag hittat på någon finurlig lösning på ett klurigt problem. Jag får inte höra dig säga ”Vet ni… Marina har till dags dato aldrig sagt nej till mig”. Jag får inte irriteras över att du inte förstod att jag inte såg det som något positivt. Jag får inte göra något av det vi hade planerat… allt det jag skulle få göra för dig. Äntligen skulle jag få ställa upp för dig, så som du alltid ställde upp för mig. Men vi fick bara en vecka… Etthundrasextioåtta timmar… Sen var det slut. Din dröm om att få bo nära mig tog slut innan du ens hade fattat att den hade blivit verklighet.
En vecka, mamma. En enda förbannat kort vecka! Sju dagar! Det är inte rättvist! Och det gör så ont att veta att jag aldrig mer får se dig. Inte höra din röst eller få känna din värme. Jag får aldrig mer fixa till dina vackra, blonda lockar. Ingen kram… får inte säga att jag älskar dig eller höra dig säga det samma till mig. När telefonen ringer kommer det inte att stå ”Mamma” i displayen. Aldrig mer…
Din tid tog slut och i och med det tog även en av de viktigaste delar av mitt slut.
Önskar att det fanns telefoner i himlen…
Like this:
Bli först att gilla denna post.
Postat i Uncategorized | Taggad Sorg | 8 kommentarer
Lämna en kommentar
Jag tror det finns telefoner där, brukar ta mig ett snack med farsan då och då.
Varm kram och många tankar till dig!
Tack vännen!
En månad imorgon… Det känns för jävligt rent ut sagt.
Skall se om jag hittar numret:-)
Varma kramar!
Min kära paps somnade in den 1 september, jag var där. Men det hjälper tamejfan inte till någon tröst när man förlorar en vän,den bästa vännen.Omtankar till dig från en som vet nu hur riktig saknad blir.Omtankar till dig,varma sådana.
Tack VB!
Det är så svårt att fatta… Hon har ju funnits där hela mitt liv… Och jag hade turen att få mamma som väninna i vuxen ålder. Tomrummet är enormt.
Varmaste omtankar till dig med.
Var rädd om dig.
Kram!
Fint skrivet. Men du behöver ingen telefon. Är det som det borde vara vet himlen ändå. I Zimbabwe mött jag en dam som hade kontakt med andarna. Hon visste hur det var hur hemma, hur barnen mådde. Hennes andar talade med mina som hade kollen. Är det så, och det vet vi inte än, så blir din blogg läst och ditt budskap uppfattat. Må väl.
Tack Uno.
Jo, jag tror nog att mamma har full koll på det som sker. Men jag vill höra hennes röst, jag vill att hon skall tycka synd om mig nu när jag är sjuk. Jag vill se värmen i hennes blick när hon berättar för allt och alla om hur snäll jag är. Hon blundade nämligen stenhårt för mina mindre positiva sidor:-)
Jag vill krama henne… Säga “god natt mamma” och “god morgon mamma”. Jag vill skratta åt vår galna humor och åt mammas busiga påhitt.
Jag vill ha henne tillbaka helt enkelt…
Kram!
Alla kommentarer som på något sätt visar brist på respekt, kommer att raderas direkt. Det finns andra ställen ni kan roa er med sådant!
Fan också. Storkramen till dig! Fint skrivet, sorgligt, blir berörd.
Tack vännen!
Saknar henne så vansinnigt! Min underbara mamma…
Kramar hårt tillbaka!
Jag håller med, väldigt vackert uttryckt, det är nog många som instämmer men du lyckas med att sätta ord på dina känslor. Jag beklagar din sorg och saknad. Kramen
Tack min vän!
Att uttrycka känslorna är viktigt för att lätta på trycket.
Varma kramar!
Vet inte hur jag hamnade här, men läste och kände och tänkte på den här låten, som du kanske kommer tycka om.
http://open.spotify.com/track/1pW8cwNXVTp5QJyYS1IQpT
Thomas
Tack så jättemycket!!!
Uppskattar det mer än du kan ana:-)
Lyssnat många gånger nu:-)
Jag beklagar sorgen.
Jag läste det du skrev och blev så rörd.
Min mamma är min bästa vän och ställer upp för mig och min syster så jag tycker så synd om dig.
Kram / Marina