Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kan inte ringa…

Jag ville ringa dig förra fredagen och berätta om el-pianot som jag fick av Daniel. Musiken kom in i mitt liv igen. Jag är så tacksam för det och njuter av att sitta och spela. Jag glömmer både tid och rum, det enda som finns just då är musiken.
Jag ville ringa dig dagen efter och berätta om den fina presentkorgen vi hade gjort i ordning till Ulla och Basti som alltid finns där, både i glädje och sorg.
Jag ville ringa dig i söndags och berätta om vilken fantastisk glädje det var när vi fick börja som lärlingar på dansen och om hur ”hemma” jag känner mig med dansarna.
Jag ville ringa dig i måndags och berätta om hur jag lyckades misslyckas med att skira smör… Hur nu det gick till. Vi brukade skratta åt sådant du och jag.
I tisdags ville jag ringa dig och berätta om den j*kla grannkatten som rev ner och förstörde saker på min uteplats. Jag ville höra din ilska över kattskrället som hade mage att göra din dotter ledsen.

I onsdags ville jag ringa dig och berätta att dagen hos Barbro blev jättebra. Torsdagen ville jag berätta om flickorna som omkom här i Stenungsund. Om hur det rev upp gamla sår.
Igår ville jag berätta om vilken lyckad kväll det blev på danskursen kvällen innan och idag ville jag ringa bara för att… bara för att…

Jag ville få dina råd, din medkänsla, höra din glädje över allt som går bra för mig. Jag ville höra dig beklaga dig över dina kraftlösa händer, din värk och svullna ben samtidigt som du berättade om allt som du trots det hade gjort. Om allt du ville göra. Om din oro för oss flickor och barnbarnen och även din glädje över allt som var positivt i våra liv. Du samlade på glädjeämnen.

Jag vill ringa dig, men det finns inga telefoner i himlen. Jag får inte höra din röst, får inga fler råd, får inte höra ditt beröm när jag hittat på någon finurlig lösning på ett klurigt problem. Jag får inte höra dig säga ”Vet ni… Marina har till dags dato aldrig sagt nej till mig”. Jag får inte irriteras över att du inte förstod att jag inte såg det som något positivt. Jag får inte göra något av det vi hade planerat… allt det jag skulle få göra för dig. Äntligen skulle jag få ställa upp för dig, så som du alltid ställde upp för mig. Men vi fick bara en vecka… Etthundrasextioåtta timmar… Sen var det slut. Din dröm om att få bo nära mig tog slut innan du ens hade fattat att den hade blivit verklighet.

En vecka, mamma. En enda förbannat kort vecka! Sju dagar! Det är inte rättvist! Och det gör så ont att veta att jag aldrig mer får se dig. Inte höra din röst eller få känna din värme. Jag får aldrig mer fixa till dina vackra, blonda lockar. Ingen kram… får inte säga att jag älskar dig eller höra dig säga det samma till mig. När telefonen ringer kommer det inte att stå ”Mamma” i displayen.  Aldrig mer…

Din tid tog slut och i och med det tog även en av de viktigaste delar av mitt slut.

Önskar att det fanns telefoner i himlen…

Feels like home

Something in your eyes makes me want to lose myself

Makes me want to lose myself in your arms

There’s something in your voice

Makes my heart beat fast

Hope this feeling lasts the rest of my life

If you knew how lonely my life has been

And how low I felt for so long

If you knew how I wanted someone to come along

And change my life the way you’ve done

Feels like home to me

Feels like home to me

Feels like I’m all the way back where I come from

Feels like home to me

Feels like home to me

Feels like I’m all the way back where I belong

A window breaks down a long dark street

And a siren wails in the night

But I’m alright ´cause I have you here with me

And I can almost see through the dark there’s light

If you knew how much this moment means to me

And how long I’ve waited for your touch

If you knew how happy you are making me

I never thought I’d love anyone so much

Feels like home to me

Feels like home to me

Feels like I’m all the way back where I come from

Feels like home to me

Feels like home to me

Feels like I’m all the way back where I belong

Feels like I’m all the way back where I belong

Lycka i glaskupa

Vis av erfarenhet

Vet jag att lyckan är flyktig

Ett litet vindpust och den är borta

Ena ögonblicket här

Nästa ögonblick bara sorg

I min vishet lyfter jag lyckan med darriga fingrar

Skälvande hjärta

Medan lungorna tillfälligt stängts av

Placerar lyckan i säkerhet

Under en okrossbar glaskupa får den bo

För den är ju så skör

Så ömtålig

Min lycka


Marina Iren Engan
10-08-02

R.I.P.

Mina ord

Så starka och livsbejakande

Upplöstes i intet

Orden gick en förtida död till mötes

R.I.P.

Marina Iren Engan
2010-07-31

Min nya poetvän

Paulus Johannes Allaverdi, en ung poet som bevisar att man kan vara ung och vis. Ung med en gammal själ. Allt kommer inte med ålderns rätt…

Ikväll läste jag hans senaste alster och en mening tog andan ur mig:

”Mitt löfte är att jag aldrig kommer gå förbi ditt mörker”

Jag ser min nya poetvän som en ordkonstnär av stora mått och ser fram emot att få ta del av hans kommande alster likasåväl som de redan skapade.
Paulus Johannes löfte tar jag mig friheten att ge vidare.

Sitter och väntar på gryningen
Väntar på solens första trevande strålar
De som suddar ut nattens tunga känslor
Som får de svarta klorna kring mina inälvor att släppa taget
De som får min tomma säng att se ut som om du just åkt
Som om du precis stigit upp
Så att jag kan somna om i vetskap att du var där
Falsk vetskap kan vara trösterik
Under påverkan av gryningens ljus
Kom, gryningens ljus
Ljug för mig
Och jag vill tro dina lögner

Marina Iren Engan
10-07-31
01.00

Idag införskaffade jag en bättre begagnad bokhylla. Mer än bättre faktiskt… Den är skitsnygg helt enkelt. Såg till att ha två starka karlar till att bära medan jag stod och dirigerade…
”Akta! Se upp nu för tusan! Nää… jag vill nog ha den två centimeter åt vänster. Eller kanske inte… ”

Tillbaka i utgångsläget kommer jag på att den nog borde flyttas tjugo centimeter åt vänster. Perfekt!
En ännu bättre begagnad tv-bänk skulle också på plats. Fast vi fick ju släpa ned den gamla först. En djup röst muttrade: ”Vem fan har kommit på en sån här konstruktion?! Det är banne mig det fulaste jag har sett!”
Jag muttrar tillbaka: ”Den har minsann fyllt sin funktion. Säg vad du vill, men den var snygg när den var fylld med mina grejer. Minsann!! Komma här och klanka på mina fabulantastiska lösningar! Karlslok!”
Med minnet om ett paraply som skydd för min dator färskt i minnet, tog jag nog i lite extra när jag avslutade med: ”Karlar fattar ju noll! Intelligent varelse liksom! Jo visst! Tala om livslögn!”

Innan den sista delen skulle bäras ned skulle bakstycket hamras fast. Det satt liksom lite löst… Fast konstruktionen var det inget fel på! Så det så!

Då får jag se två mörka ögon titta oskuldsfullt på mig samtidigt som den djupa rösten mjukt frågar om han kan få lov till att slå mig mitt mellan ögonen med hammaren. Bara lite försiktigt så där… Lite lagom bara.

Oooops! Kan det vara så att jag borde hålla tyst nu?
Tittar in i de mörka ögonen och säger med min lenaste röst: ”Självklart får du det!”
Sen tar jag trappan ner i två kliv… eller något sådant.
Vågade inte yttra mig mer förrän jag kunde ropa från säkert avstånd: ”Nu är middagen serverad.” Doften av helstekt falukorv med ost och tomater fungerade lika bra som en stesolid/valium-coktail  och återigen hade jag full kontroll över situationen. Hammaren lyckades jag smussla undan och jag kan lova er att lättnadens suck var djup!

Fast jag undrar varför han hämtade in släggan… Han sa något om att den var humanare…