Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sorg’

Kan inte ringa…

Jag ville ringa dig förra fredagen och berätta om el-pianot som jag fick av Daniel. Musiken kom in i mitt liv igen. Jag är så tacksam för det och njuter av att sitta och spela. Jag glömmer både tid och rum, det enda som finns just då är musiken.
Jag ville ringa dig dagen efter och berätta om den fina presentkorgen vi hade gjort i ordning till Ulla och Basti som alltid finns där, både i glädje och sorg.
Jag ville ringa dig i söndags och berätta om vilken fantastisk glädje det var när vi fick börja som lärlingar på dansen och om hur ”hemma” jag känner mig med dansarna.
Jag ville ringa dig i måndags och berätta om hur jag lyckades misslyckas med att skira smör… Hur nu det gick till. Vi brukade skratta åt sådant du och jag.
I tisdags ville jag ringa dig och berätta om den j*kla grannkatten som rev ner och förstörde saker på min uteplats. Jag ville höra din ilska över kattskrället som hade mage att göra din dotter ledsen.

I onsdags ville jag ringa dig och berätta att dagen hos Barbro blev jättebra. Torsdagen ville jag berätta om flickorna som omkom här i Stenungsund. Om hur det rev upp gamla sår.
Igår ville jag berätta om vilken lyckad kväll det blev på danskursen kvällen innan och idag ville jag ringa bara för att… bara för att…

Jag ville få dina råd, din medkänsla, höra din glädje över allt som går bra för mig. Jag ville höra dig beklaga dig över dina kraftlösa händer, din värk och svullna ben samtidigt som du berättade om allt som du trots det hade gjort. Om allt du ville göra. Om din oro för oss flickor och barnbarnen och även din glädje över allt som var positivt i våra liv. Du samlade på glädjeämnen.

Jag vill ringa dig, men det finns inga telefoner i himlen. Jag får inte höra din röst, får inga fler råd, får inte höra ditt beröm när jag hittat på någon finurlig lösning på ett klurigt problem. Jag får inte höra dig säga ”Vet ni… Marina har till dags dato aldrig sagt nej till mig”. Jag får inte irriteras över att du inte förstod att jag inte såg det som något positivt. Jag får inte göra något av det vi hade planerat… allt det jag skulle få göra för dig. Äntligen skulle jag få ställa upp för dig, så som du alltid ställde upp för mig. Men vi fick bara en vecka… Etthundrasextioåtta timmar… Sen var det slut. Din dröm om att få bo nära mig tog slut innan du ens hade fattat att den hade blivit verklighet.

En vecka, mamma. En enda förbannat kort vecka! Sju dagar! Det är inte rättvist! Och det gör så ont att veta att jag aldrig mer får se dig. Inte höra din röst eller få känna din värme. Jag får aldrig mer fixa till dina vackra, blonda lockar. Ingen kram… får inte säga att jag älskar dig eller höra dig säga det samma till mig. När telefonen ringer kommer det inte att stå ”Mamma” i displayen.  Aldrig mer…

Din tid tog slut och i och med det tog även en av de viktigaste delar av mitt slut.

Önskar att det fanns telefoner i himlen…

Annonser

Read Full Post »