Släck solen när du går
Utan dig blir det ändå ingen vår
Slut mina ögon med
Det finns inget mer vackert att se
Bädda ner mig mörkt och kallt
Ge mig tystnad tusenfalt
Ingen musik mina öron hör
Tyst och mörkt som sig hör och bör
Så släck solen, månen och stjärnorna med
Låt mitt hjärta brista i ro och fred
Låt kylan sänka mitt hjärtas slag
Gå sen och låt mig dö ett litet tag
Ge mig tystnad tusenfalt
Ingen musik mina öron hör
Tyst och mörkt som sig hör och bör
Låt mitt hjärta brista i ro och fred
Låt kylan sänka mitt hjärtas slag
Gå sen och låt mig dö ett litet tag

Marina Iren Engan
Postat i Mina dikt | 2 kommentarer »
Här kan ni läsa en serie inlägg som jag skrev på min AB-blogg för två år sedan. ”Fjärrkontrollsfallet” blev mycket uppskattat och jag väljer att lägga ut det här som ett minne om den åtalade, vittnet och snuten, som alla tre nu är borta.
Tyvärr så hade jag inte sparat kommentarerna. De var en stor del av berättelsen, men ni får nöja er med inläggen.
Bilderna fick jag hjälp av Ru* med, en suverän fotokonstnär.
Postat i Gamla inlägg, Humor, ironi | Lämna en kommentar »
Den 14 oktober 2002 fick vår Aaliyah en kull på sex små lurvbollar. En av dem var kolsvart när hon föddes, bara en liten vit prick i pannan. Vi, jag och min son Michael, bestämde oss direkt för att hon skulle stanna kvar hos oss.
Cassandra visade sig vara en skörvild liten tjej och jag vet inte hur många gånger hon fick höra mig skrika ”Cassie! Vad har du gjort!?!”
För hon var den som alltid hittade på galenskaper och hon var först med allt. Hennes fem systrar och bröder brukade titta storögt och med tydlig beundran på syrran som kunde allt.

Sina liv började hon göra slut på nästan direkt. När hon var fem veckor lyckades hon hänga sig i persiennsnöret men som tur var, så hittade jag henne i sista ögonblick. Följden blev att hon förstörde rösten så de första två åren hördes bara några ynkliga pip när hon försökte jama. Men oj, vad hon tog igen det sen! Och hon tog till den ynkliga stämman när hon tyckte synd om sig själv. Ingen kunde gnälla så som Cassie gjorde.
Hon fortsatte slösa med sina liv och när hon sprang ut på vägen nu, så hade hon inga kvar att ta av.
Nu kommer jag inte att få mina dagliga gapflabb över hennes upptåg och hon kommer inte att högljutt kräva att jag släpper allt annat för att gosa med henne. Nästa gång jag blir sjuk, så kommer hon inte att lägga sig på mig och försöka ”ta hand om mig”. Hon kommer inte att komma springande upp i vardagsrummet med sitt älskade hushållssnöre i munnen, skrikande så som kattmammor gör när de bär sina bebisar. Hon kommer inte att blänga surt på mig och springa ned med snöret igen om jag ignorerar henne. Hushållssnören var den ultimata lyckan, som när hon fick tag på en liten bit snöre som stack utanför lådan. 15,3 meter… runt, över och under köksbord och stolar… 15,3 meter himmelrike för henne och ett jäkla jobb för Michael att reda ut.
Hon kommer inte att ”straffa” Michael med sin ilska när han kommer hem. Hon kommer inte att ge efter för hans fjäsk och förlåta honom för att han varit borta. Michael, som hon var självutnämnd ägare till. Hon kommer inte att svartsjukt skrika åt honom när han gosar med hennes syster Bebban.
Hon finns inte längre… fast i mitt hjärta kommer hon alltid att finnas och längre fram kommer jag nog att uppskatta alla underbara minnen. Men just nu finns inget annat än en djup, sönderslitande sorg.
De av er som träffade mitt lilla elände, vet hur speciell hon var. Ni vet att lilla ”Elände” Cassandra Belando var mycket mer än bara en katt. Hon var en stor personlighet som till och med fick katthatare att smälta. Alla älskade Cassie.
Tack Cassie, för alla skratt, allt gos, alla galna upptåg och för att du stannade hos mig i nästan sju år.
Postat i Uncategorized | 8 kommentarer »