Jag har ofta stött på bemästrande individer som orerar om att vi som fallit offer för barnaskändare och pedofiler måste ta ansvar för vår situation.
Det stör mig rejält, då det inte är fullt så enkelt.
Det är som att ge en cancerpatient lite fackböcker och be den bota sig själv. Som att be en 7-åring att ta sig igenom grundskolan utan lärare.
Förutsättningarna finns inte. Oftast… det finns ju enstaka personer som skulle klara det, men det handlar om en liten bråkdel…
Ett barn som utsatts för övergrepp växer ofta upp med en helt sned självbild, och med en självkänsla som ligger på minus. Inte nog med det, utan ett trauma kan göra att man stannar upp i utvecklingen vid den tidpunkt man blir utsatt. Jag har inte mött ett enda offer som inte har stannat upp på något område, och i vissa situationer reagerar som det 10-årige barn de fortfarande bär med sig.
Jag skriver 10-årig, för det är där jag befinner mig på ett visst område. Och även om jag är medveten om mitt tillkortakommande, så blir min första reaktion alltid en 10-årings när något händer inom detta område. Mitt konsekvenstänkande suddas ut och blir bara ett ord jag inte fattar innebörden av. Inom just detta område vill jag ha omedelbara resultat och en omedelbar tillfredsställelse. Det blir som att släppa en 10-åring lös i en affär med godis, leksaker och allt annat en 10-åring kan önska sig. Omvärlden försvinner, allt annat kan vänta. Jag inser inte att jag kommer att bli sjuk av allt godis och att leksakerna och annat faktiskt kostar. Jag ser bara ögonblicket, inte konsekvenserna.
Jag anser att det största ansvaret ligger på samhället. Ett utsatt barn behöver lära sig vissa saker som kommer automatiskt för andra barn. Det faktum att så få barn får adekvat hjälp är ett stort svek mot dessa barn som redan svikits så grovt. Om denna “förstörelse” får fäste hos ett barn, så får inte barnet förutsättningarna som behövs för att ta ett sådant ansvar. Ett sådant barn växer upp till att bli en vuxen med stora tillkortakommanden.
För min egen del, så kunde jag inte ta ansvar för min situation förrän jag äntligen fick hjälp vid 38-års ålder. Jag hade aktivt sökt hjälp från det jag var 16, men samhället svek mig på ett sätt som var värre än förgriparnas. De bekräftade min självbild av en tjej som inte var värd någons ansträngning. En tjej som var en belastning för sin omgivning, både den nära och den stora (samhället).
Jag gavs inga förutsättningar så att jag kunde ta ansvar för min situation, och tyvärr så är det så här det ser ut för de flesta som har utsatts för övergrepp som barn, och nu är vuxna. Jag hoppas att det kan bli annorlunda för dem som nu växer upp och har blivit utsatta, men jag har sett allt för många svek från samhällets sida även nu.
Vi kan endast ta del i ansvaret om samhället ställer upp och hjälper oss, att de ger oss förutsättningarna som behövs.
Jag är övertygad om att 99% av alla som bär ett skadat barn inom sig kan skriva under på detta inlägg..
Man får aldrig underskatta följderna av övergrepp. Ett övergrepp mot ett barn sker alltid under någon utvecklingsfas, då barn alltid befinner sig i utveckling. Och ett övergrepp kan sätta stopp för utvecklingen eller leda den in på ett sidospår som kan bli en utvecklingsstörning.
Kan man ställa ett sådant krav på en utvecklingsstörd människa?
Jag är utvecklingsstörd på ett område, och även nu när jag har nått så långt som jag faktiskt har gjort, så har jag ännu inte fått de verktyg som behövs för att hantera situationer inom just det området. Och jag hittar inte de verktygen på egen hand.
Så det ligger på samhället att ge dessa barn de verktyg som behövs för att kunna ta ansvar. Om samhället sviker, kan inte barnet klandras.
